Om att ljuga för sig själv, och andra...

Det blev lite hulligulli om det jag skrev om unga fotografer kontra äldre. Jag efterlyste de ungas bilder. Konstigt nog kunde ingen knappt nämna någon ung fotograf, ja något namn, men i min värld är det väldigt enkelt. Visar inte fotografer sina bilder på något vis så finns dom inte. Talang räknas inte, man måste våga visa sina kort. Givetvis är alla fotografer viktiga, men just idag, så har jag verkligen ingen koll på vad som pågår bland unga fotografer, trots att jag letar som en jävla dåre för att finna något. Om man ger sig ut på nätet blir man ju helt omtumlad, allt blixtrar förbi och det går inte att uppfatta någonting.

Retro? Jag är ju en gammal fotograf, i alla fall i jämförelse med många yngre. 35 böcker o runt hundra utställningar och jag har haft turen att få en massa fina stipendier, Gullers, Lennart af Petersen, författarfonden,konstnärsnämnden, Stockholms hederspris, Nöjesguiden, Sune Jonsson osv,,,,och nu återstår det väl att göra en Retro.

Sanningen o säga är jag ytterst ambivalent till att göra en sådan och en bok, dessutom. Jag har inte tyckt om en enda Retroutställning de senaste åren för de har varit överlastade och böckerna, de tjocka, har inte heller på ett enda sätt varit bättre än de fotograferna gjort tidigare, snarare tvärtom. De har helt enkelt inte tillfört något, snarare flackat ut fotografernas arbete.

Varför gör man då en Retro? För att tjäna pengar, för att bli bekräftad och för att samla ihop ett arbete. Konstigt nog är man ju redan så etablerad man kan bli då man gör en Retro. Jag blir allt mer övertygad om att en Retro ska göras då man dött.

 Om att ljuga för sig själv. Jag skrev att en fotograf som inte visar sina bilder finns inte. Det andra är att man ljuger lätt i bild, med bild. I mitt fall har nästan alla mina resor varit väldigt ångestladdade, men på bilderna ser det lätt ut, ja romantiskt. I själva verket så var tiden, resorna, ett slags ångestladdat helvete. Jag mådde ofta skitdåligt och det gör jag fortfarande på alla mina resor.

Det är aldrig roligt, men det finns en röst inom mig som säger att jag måste göra dom. Att jag minimerar mitt liv till aska om jag stannar hemma och går och glor ett helt år i kvarteret. Jag drivs ut, i ett helvete, men jag tar den kampen, hellre än att stanna hemma. Det är fortfarande så, varenda resa är skitjobbig, en ångesthärd, men jag vill ändå göra den.
Det är just den här aspekten som är den viktigaste inom mitt sätt att arbeta: Att tro man har något viktigt att göra, att den tron är viktigare än välbefinnandet.

Det är inte mycket att göra åt, alla väljer sin väg. Av någon underlig anledning läser jag om Hemingways Klockan klämtar för dig. Var tjugofem år sedan jag läste den förra gången. Snacka om politisk roman. Det hade jag helt missat. Verkligen uppfriskande att se hur han blandar politik med känsla.

När jag skriver det här sitter jag i framsätet på bilen, iklädd huvtröja och det stormar utanför fönstret, är 13 grader, jag är 66 och en dag och på något vis jävligt deprimerad. Jag vet inte vad jag saknar, kanske kicken, inspirationen, känslan av att något lyfter mig. Då ringer Fricken, jag hör hur han dricker kaffe, det är lite sol och jag hör hur vågorna plaskar mot kajkafeet där han sitter. Det känns ändå som liv, som en möjlighet.

Så får det bli , denna sommardag, 27 juli 2015.