torsdag 23 juli 2015

Ta en bild....

                                                       Ta en bild på mig, sa jag,,,,




Sommarläsning.

Män med barn
Spanien, Grekland, Italien. Det är samma sak. Nescafe på morgonen. Jag har
varit på den här ön i många år, tittar ut över hotellet mitt emot. Magic View.
Dom kommer just med sin transport. Några turister kliver in i bilen och dom
försvinner. Allt blir en slags upprepning.
Konstigt nog tänker jag på Hemingway. Hur vackert han beskriver sina
morgnar, med arbete, ro och katter. Hur han slipar sina vapen, orden. Hur
viktigt det är att hålla igång, ständigt hålla instrumenten i form. Jag vet inte
om han gjorde det alla gånger? Han söp hårt, men enligt källor var han en
ganska lycklig man? Tills på slutet, då allt krackelerade med en satans fart.
Blir det på samma sätt med mig Har jag inte sett tecknen? Ont i ryggen,
knäet. I natt låg jag och tänkte på kvinnor jag älskat. Är det normalt när man
blir femtiosex?
Ge mig ett lugnt, ömt flöde. Då kan jag leva, älska och arbeta. Min dotter
sover. Tänker ofta på henne. Sexton år och så mogen, smart och sextonårskorkad
på samma gång. I kväll kommer min son från en annan ö. Jag
är en man som lever med mina barn. Ingen kan beskylla mig för att inte älska
dom. Alla mina manliga vänner lever med sina barn, även om dom inte lever
med barnens mödrar. Vi är män med barn. Det kanske Hemingway också
skulle ha varit?

Svart natt

Det var den här typen av natt då en svart T-tröja känns varmare än en vit.
En lätt rörelse och svetten ville tränga fram. Nikos satt utanför café
Rendevous. Han beställde en fet kaka. Jag nöjde mig med en Mythos, det
lokala ölet. Vi satt tysta, tittade på folk som passerade i natten. När det blir
riktigt varmt, blir det tyst. Det dör ut. Luften töms på näring och liv. Det var
naturligt att tala om de enda viktiga i livet: Hur man håller döden ifrån sig.
– Jag målar bara sexuella bilder, sa Nikos. Dom kommer upp hela tiden
utan att jag kan göra något åt det.
– Du har det bra, sa jag. Du sysslar med fantasier. Jag fotograferar. Allt är
dokumentärt, sant. Det skapar vissa problem om man har ett förhållande.
– Vad gör du då? sa han och tittade kisande ut över det lilla torget.
– Inte mycket. Jag sparar på bilderna, väntar på den rätta tiden. Mellan
två förhållanden, eller tills jag träffar en kvinna som accepterar att jag visar
mitt gamla liv.
– Ta här. Han drog ut en cigarett ur asken, tände den åt mig. Det var den
tiden då man inte fick röka inomhus i Sverige. Nu satt vi vid Medelhavet, såg
ut över ett svart, hett torg, mitt i natten. Nikos svettades på handen. Det var
en sådan natt, då till och med en grek svettades. Vi rökte långsamt och höll
döden från oss

Georgia

Jag sitter utanför huset och väntar på att mina tonåringar ska komma loss
med frukosten. Klockan är halv tre på eftermiddagen. Dom kom hem fyra
från discot i morse och jag var inte riktigt nöjd, gillar inte otydligheter. Jag
ska sätta upp en tid då dom ska vara hemma på nätterna. Klockan två på
vardagarna och fyra till helgen.

Det är för min skull. Jag har svårt att somna
när jag inte vet när dom kommer. En fast tid löser alla problem. Jag somnar
och dom vet när det är dags att gå hem. Det är vad barnuppfostran går ut
på, regler med vettiga kompromisser.

Min värdinna, Georgia, är en blek, trött kvinna som lyser av olycka. Hon
skriker åt sina barn hela tiden. Aldrig ett gott ord, aldrig en vänlig smekning,
bara detta vansinniga skrikande och i slutändan en fet smäll. Det är en inte helt onormal
grekisk uppfostran av barn på en ö som Naxos. Inte blir det lättare att förstå
Georgia då jag får det berättat att barnen är adopterade. En gång i tiden
studerade hon dans i Rumänien, sedan hände något. Hon adopterade två
barn, två barn hon verkar hata.

Mina tonåringar var tidigt sanningen på spåren.
Dom såg att barnen var blåögda och föräldrarna brunögda
Jag sitter i skuggan utanför fönstret, lyssnar på Dylan i lurar. Det är midsommar
i Sverige och jag bryr mig inte. Barnen stökar i köket. Jag hör deras
röster, mjuka, milda skratt. En lycka, en kärlek över allt annat.
Jag hör Georgia skrika till sin son. Snart kommer styvpappan ut på balkongen
och ger sonen en rejäl örfil.

Ungerskan

Ungerskan ligger och vräker sig i en solstol framför mig. Vi är grannar på
hotellet. Det är en aggressiv kvinna med ful röst och litterära ambitioner. Till
saken hör att hon känner sig ensam och vill ha lite sex.
– I love men, säger hon. I adore them. I can kiss their feets. I samma ögonblick
vrider hon sig och särar på benen så jag verkligen ska få en inblick i
Klippiga bergens dalgång.
Jag blir lite full i skratt för det är så genomfört.
– Mr Mike, fortsätter hon. Do you know Henry Miller?
Om jag känner till Henry Miller? Min favorit i livet. Författargiganten och
livsfilosofen. Han är en av mina få idoler tillsammans med Margeritte Duras,
Anais Nin och Bob Dylan.
– Mr Mike, you look like Henry Miller, and you have the same attitude to
life.
Okej, hon kanske inte är så kass ändå, ungerskan? Hon fläktar lite med
klippiga Bergens dalgång igen innan hon fortsätter monologen.
– Mr Mike, yes you look very much like Henry Miller. Maybe he was a bit
more athletic?

Ur boken: Dagar utan mening.