Gnesta, några reflektioner
Sedan var det några mellan, som ännu inte stelnat, och så vi gamla gubbar. Vi gamla gubbar borde inte få ställa ut mer. Gnesta borde nästa år bli en ung utställning, en kickoff för de unga fotograferna. Sundbergs bilder hade liv, vibration, samma sorts bilder tar ju även 70åringar, men då blir det i mina ögon ganska patetiskt. Då har man reducerat sig till fotograf, betraktare, blir inte trovärdig.
Nej, ge de unga utrymme. I dagens svenska fototillstånd har vi gamla alldeles för mycket utrymme. Ta en sajt som Fotosidan, nordens största fotosajt,,,den är ju befolkad av deprimerade gubbar, folk som ligger med ena benet i graven,,,inget ont i det, för vi kommer alla en dag att ligga där, men sajten borde få tag i de nya, de spännande, det vibrerande, inte bara dessa trötta gubbar och gummor.
På Gnesta blev det så uppenbart att vi gamla är passerade, att vi har gjort något fantastiskt, men att vår impakt är av noll värde. Det måste till liv och vibration och det står de unga för.
Fotografi är ett märkligt medium, det är de ungas medium. De flesta gör sina bästa jobb först. Petersens tyska bilder, Sune Jonsson Blå huset, Bressons, Frank, Anton Corbijn, Mary Ellen, Smith, få gör något av värde efter fyrtio. Konstigt va? Ta Ed van der Elsken tex,,,osv,,,Ta Christer, jag kan bara ta mig själv,,,det finns en korsning man passerar som fotograf vid en viss ålder, som handlar om trovärdighet i förhållande till det man fotograferar. Det funkar inte med en sextioåring och vibrerande liv,,,hur gärna vi än vill tro det. Det är precis som med det gubbsjuka. Man gör samma sak hela livet, men en dag är man på gränsen till gubbsjuk, och då får man börja vakta på sig och då faller man som fotograf.
Det är då man börjar som naturfotograf eller gör stilleben... nog om det. Släpp fram de unga.
Det betyder inte att de gamla fotograferna är dåliga. Det betyder bara att vi lever i en tid, vi verkar i en tid och en tid är inte hundra år, kanske bara tjugo år, sedan följer man inte med i utvecklingen, tiden, som fotograf. Det är då man får börja med poesi, eller som jag sa, natur eller självporträtt.
