Om solen vill...
Mest tänker jag dock, att om jag hade bara ett halvt år att leva, vad gjorde jag då?
Jag skulle arbeta. Och om min tid då skulle vara så utmätt skulle jag fullständigt skita i vad folk tycker, tänker osv,,,jag skulle bara köra på. Döden skulle göra slut på all kritik. All oro och alla försök till att anpassa sig.
Intressant tanke.
Läste ut Hemingways roman Klockan klämtar för dig. Lite snackig ibland men vissa scener är gåshudsaktiga. En så rå att man baxnar, då antifascisterna ställer upp folk på led och sedan tvingar fascisterna att springa mellan leden och bli ihjälslagna. En annan scen är då han för första gången ska sova med Maria, som i sin tur blivit våldtagen några gången. Han beskriver det med största skörhet, så finkänsligt, så hudlöst.
Jag vaknade i morse, i förtvivlan. Min kropp brann av förtvivlan över detta förbannade väder. Jag har klarat mig hela sommaren men nu börjar nerverna svikta. Jag är en solmänniska. Jag var tvungen att ta bilen, åka till en bro för att försöka ta en bild. Det fungerade inte, men jag kom ut. På vägen hem handlade jag i en gudsförgäten håla, utanför satt en stum tiggare och tiggde. Jag hade inga pengar, gick förbi honom. Han tittade efter mig. Jag tänkte att han måste hata sitt liv. Vad har jag för problem jämförda med honom? Ingenting.
Plötsligt kom solen upp, en minut, kanske två. Hormonerna la sig tillrätta i kroppen. Den makalösa förtvivlan jag kände slocknade. Jag ringde hem och bad min fru sätta på potatisen.
En bra blogg: http://oncemorearoundthesun.com/
