Sommarläsning 3
en cigg i näven. I hasorna hade hon en svartvitrutig hund. Hon var påminde
om min tyska kärlek som jag just lämnat. Hon satt ner i gräset med några
vänner. Hon var lika rolig som fräck, lika arbetsam som stillsam. Hennes efternamn var av den vanliga sorten, tydde på förort och arbetarklassbakgrund. Hon skötte ett café med
sin dåvarande man.
Det blev snabbt det populäraste caféet vid Nytorget. Gott kaffe, fina
mackor, skön stämning, ibland bra konst på väggarna. Generositet, framför
allt en slags värme i de trånga lokalerna..
Det gick ett år, på väg in i år två, börjar det hårda arbetet ta ut sin rätt.
Jag tittar på henne där hon står längst in i köket. Hon går dit då hon är trött
och vill vara ifred.
Det är en grå dag ute och jag känner lite sorg, men också glädje över att hon snart
bestämmer sig för att göra något annat. Det kommer en ny vår, en ny sommar,
en ny höst och sedan får vi leta efter ett nytt café att hänga på. Det har
vi gjort förr och det kommer vi också att få göra i framtiden. Och vi som var
med på den här tiden ska alltid minnas henne som den hon var.
Jag går den korta biten upp till Renstiernas gata, tar trätrapporna upp, passerar
Monika Nielsens hus och svänger till höger in i parken. Det röda planket
som omger några hus, bland annat Christer Strömholms gamla kåk, där
Lundell skrev Jack, är min hemliga oas. Hit kommer solen först på våren och
här lämnar den Söder på hösten. Jag sitter ofta ensam här, med ryggen mot
planket. Det är säkert många som jag tror jag är arbetslös, en man utan förpliktelser,
då dom ser mig sitta och luta mig mot planket. Dom kan ha rätt,
men planket är min oas. Jag älskar att vara här, se våren komma, eller hösten
dyka upp. Nu är det höst. Jag lägger en tidning under mig, lägger mig på
rygg, stoppar händerna under huvudet, ser på trädet ovanför mig. Löven
lossnar. Ett efter ett, blåser bort, som livet. Bakom mig, tio meter till
Christers gamla hus. Hans röst. Den kärva. Hans ordspråk: Brådska skymmer
sikten.
Det blåser mer löv. Det är redan höst, men jag ligger i lä. Monika Nielsen
passerar med sin trötta hund. Klockan i Sofia slår tre, eftermiddag. Det är
kaffestund på arbetsplatserna, men jag ligger kvar, löven faller över mig. Det
kommer att bli vinter om ett tag. Jag kan redan känna de starka vindarna
som skall blåsa bort de sista löven. När Monika Nielsen återvänder med sin
ännu tröttare hund ligger jag kvar. Några löv faller bredvid mig. Jag fångar
det på bild med min nya digitalkamera. Jag vet inte om jag är lycklig, men
jag är i alla fall inte olycklig.
