söndag 26 juli 2015

Sommarläsning 4.

Han vaknade vid sextiden. Det var släpljus över stranden. Molnen låg bara
några meter över sanden och han gick ut för att fotografera molnen. Hans
fotografi hade verkligen tagit en annorlunda väg.
När han började fotografera sökte han sig till kompisar, sport, flickvänner.
Efter några år blev han professionell, tog en massa struntbilder, innan
han återigen svängde och började göra reportage om ämnen som intresserade
honom Han hade lyckats bra, kunde leva på sina egna bilder.

Han gick en runda, tog en rulle på molnen och sanden. Det blåste fortfarande
hårt. Om två, tre timmar skulle det vara mörkt. Han skyndade sig tillbaka
till bilen för att framkalla innan det var dags för middagen.
Han låste in sig på toaletten, framkallade filmerna i dosor. När filmerna
torkat skulle han välja ut de bästa negativen, dra dem i sin negativskanner
och bearbeta dom i datorn innan han skrev ut dom på skrivaren. En dator,
en skanner var allt han behövde. Det blev inte toppkvalitet, men det fick
duga. Sina utställningskopior gjorde han på vanligt klassiskt vis, men det fick
vänta tills han kom till Berlin och labbet.
Det knackade på dörren. Det var Kim.
– Vi skall äta om en halvtimme. Har du lust att komma över? Vi har mat
så det räcker.
Han tittade sig omkring i Peters bil.
– Läcker bil du har. Hemtrevligt. Jobbar du här också?
Han pekade på filmerna som låg på arbetsbordet, färdiga för att klippas
ner.
– Det är några rullar från idag. I morgon kan jag plåta er då ni surfar?
– Ja, det blir bra. Kom över nu när du får tid och ta med en öl eller två,
annars har vi allt.
Kim försvann och han satte sig för att klippa ner filmerna. När han klippte
såg han havet och hörde ljudet från de andra.

De andra satt runt elden när han dök upp. Holländarna var tre. En ljus,
kraftig kille med sin flickvän, och en annan kvinna, samma kvinna han sett
på Café Central.
– Sanny, sa hon och log lite blygt.
Fisken grillades och de låg i sanden och kollade ut mot Afrika.
– Tänk att det är så nära, sa Kim, och ändå så långt borta. Förra året flöt
det upp döda afrikaner på stranden. Stackare som försökt ta sig till Europa
över vattnet.
– Ja, det är ju nya Berlinmuren. Dom försöker ta sig hit varje natt, ungefär
som gränsen mellan Mexico och USA. Det är massor som stryker med för
vattnen utanför här är farliga. Det är starka strömmar där Medelhavet blandas
med Atlanten.
Peter lyssnade på Danny som var insatt i problematiken. Han hade jobbat
ett tag på en av alla dessa tomatodlingar som finns i Andalusien.
– Bara dom tar sig över vattnet, förbi stranden så är chansen stor att dom
får jobb på en av tomatodlingarna. Där jobbar dom svart, bor eländigt och
tjänar uselt. Det är rena slaveriet, men tydligen bättre än att vara kvar i
Afrika.
– Fisken är klar. Sue ropade från grillen och de gick dit för att smaka.
– Vem har fångat fisken?
– Sue och Sanny. Dom har dykt med harpungevär.
Sanny gav Peter en fisk. Han skulle gärna följa med henne ut på en simtur,
bara det inte var för långt ut. Han hade aldrig trivts i vatten som var för
djupt och vilt.