Murarnas poesi

Jag tänker på Koudelka, igen. Hur han vände sig från människorna och gick över till murarna. Det stumma. Om man ser på hans tidiga bilder, från Exile, så tappar han alltmer kontakten med människor. Han går in i en slags självvald ensamhet. Han tar sig också tid, lång tid för varje grej han gör.

Murarna i Florens talar till mig. Det är en slags ödestund, ett livsval jag ska göra. Jag gjorde ett i somras då jag gifte mig. Det var ett vackert val. Jag tyckte jag var modig och jag fick så mycket för det.

Nu gäller det fotografin. Jag går på gatorna. Jag har gjort det i 45 år. Det har alltid känts likadant, svårt, svårt, svårt och blir inga bilder. Jag kanske har kommit till vägs ände? Anders P sa ju det: att när han började ta patetiska bilder skulle han lägga av, vara lärare, förmedla, hjälpa andra.

Mina bilder börjar bli patetiska. Gudarna ska veta att jag är inte ensam om att ta patetiska bilder,men jag kan bara ansvara för mig själv. Jag vet att jag aldrig kommer att orka ta bilder som förr, därför att kraften och motivationen inte finns. Och om jag träffar folk, varför ska jag fotografera dom? Jag kan lika gärna inlemma det jag upplever i en poetisk text.

Fotografi har blivit en massupplevelse. Jag ser på mina workshops hur mycket duktigt folk det finns. De får ta över, gå vidare, berätta. För mig handlar det mer om att dra mig tillbaka, skydda det lilla jag har, berätta genom poesin. En svag röst, men dock en röst.

Mina workshopelever jobbar på. Det är fint att se. Den fotograf som lyft mig mest de senaste tio åren är Sofia Sandström, som jag lagt upp här på bloggen. En extremt känslig bildpoet. Hon får mig att vilja ta lika fina bilder som henne. Det är märkligt att känna. Hon är en fotograf som påverkar mig lika mycket som Bresson och Strömholm gjorde. Och hon är inte ens fotograf, enligt henne själv.

Livet är ett skört mysterium. Jag ser mig själv 1974 sitta vid ett bord på Plaza Real i Barcelona. Kameran på bordet, skriver i en liten svart bok. Trött, bodde på ett lopphotell en vinter, ensam, men ack så fylld av tilltro. Idag gör jag samma sak, men berget  att bestiga är så högt och slitigt.

Att resa och arbeta består av två komponenter, rädsla och nyfikenhet. Min rädsla har alltid varit stor, men min nyfikenhet och mina drömmar större. Det är samma idag. Nyfikenhet och rädsla. Det finns en balans där som är skör. Skapandets nerv.