söndag 12 april 2015

Vägen är allt.

Vägen är allt. Återkommer till det. Jag letar efter vägen till Greve di Chianti. Vinvägen. När det kommer en snubbe och glider förbi mig, tar jag helt enkelt rulle på honom. Han ska dit, snackar bra engelska och kör i ett tempo som är lagom högt.
Trafiken tar plötsligt slut, passerar en jättelik amerikansk krigskyrkogård. Historien glöms bort. Det var många yenkare som dog i Italien då nazismen skulle stoppas, Vi ska vara glada för dessa människors insats. Den betydde.

Vägen rullar i ett vindlande landskap. Det är enkla vägar att cykla i Italien. Det är som om de har en annan asfalt. Cykeln glider lätt genom milen.

Vi säger Ciao i Greve. Han ska köra en lång runda., Jag tänkte testa Impruenta bakvägen, den hårda sidan. Satan vad brant och satan vad cyklister som prövar backen. Man blir inte glappkäftad i den här backen inte. Det handlar mest om att andas och hålla koll på pumpen. Jag klarar mig ganska bra, är ju ganska lätt,men ska det blir mer sådana här etapper så tänker jag banta tio kilo  Gå ner till 63 kg,

Sedan glider jag hem, kör förbi en gubbe som säger: Kör på bara, trampa på. Kan det stämma? Var han svensk? Jag ligger och funderar på det hela vägen hem.

Hotellet är sig likt. Wowflorence. Vilka jävla ställe jag bor på. Det är inget billigt hak och det är ett hostel med eget rum. Väggarna är ärggröna och i varje rum sitter en jätteaffisch av Stålmannen. Hur fan tänker de? Är det elvaåringar som ska bo i de här rummen? Kanske är jag lite överårig, men jag har hängt kläder över Stålmannen så jag slipper se eländet.

Jag blir mer och mer Florens. Hittade mitt Twang plötsligt. Det är häftigt att gå in på ett fik och direkt känna att alla är locals. Och vilken skönt drag och vilken skön musik de lirade. Det var på allvar, på riktigt och vilka sköna människor och de tog mig direkt till sitt hjärta. De såg att här kommer en lirare av samma hull och hår. Vacker känsla. En av de få som räknas.

Florensborna är otroligt väl uppfostrade. Att cykla i Italien är fan en grej för sig. I alla lägen håller bilarna undan. Även i en rondell då de har företräde så avvaktar de och kollar om du vill köra. Det är helt fantastiskt. I stan, med hur mycket folk som helst, så avvaktar de liksom alltid cyklistens drag och ingen cyklist har jag ännu sett köra i Sthlmstempo, snarare i en tiondels Sthlmstempo.

Jag tar en lasagne på en gaturestaurang. Ett par sitter lite längre bort, har ätit klart och ska dricka kaffe och kyparn frågar plötsligt: Amerikan coffe or Normal. Det är ju som skillnaden på ett glas mörkt vatten och en espresso.

Jag går hem, släpper förbi en vacker kvinna på cykel och hon ger mig ett tusenwattsleende och säger: Grazie Signor.

Ja, kan det vara Italien? En del av det hela.


Jag har ju varit i Italien några gånger. En gång i tiden då Thore Soneson och jag skulle göra en guidebok med Torsten och Birgitta Bergmark. Då var vi ut ett dygn och hälsade på romer i Rom. Det var en bedrövlig stund, men i Florens ser du knappt några tiggare. Det var samma i Berlin. Såg inte heller några, medan Stockholm översvämmas av folk som har ett helvete. Problemet finns, men det blir ju ganska absurt om alla ska dra till Sverige. Det måste lösas, hårt och snabbt. EU får ta på sig järnnäven och se till så Rumänien och andra ser till att skapa en lösning.

Min fru meddelar att det är kallt och grått hemma. Det gläder mig, Det får gärna komma lite snöblandat också.