fredag 10 april 2015

Lines of my hand

Lines of my hand. Robert Frank gjorde en bok med det namnet. Jag har många böcker av Frank. Han är inte riktigt min likör, men bara en idiot kan påstå att han inte påverkar. Det är en snygg titel, platsar bland de bästa. Poste restante är en annan höjdartitel.

Lines of my hand. Det sägs ju att dna och fingeravtryck är totalt unika.

Jag vaknar då skolan börjar. Det kommer ett svagt dunk från gården. En liten kille sparkar en boll mot väggen. Han väntar på att gå in i klassrummet. Jag vaknar i min cell. Jag lever i en cell på kanske tio kvm, max. Det är okej. Jag är kajutamänniska.

Ser att Landskronafestivalen ska köra Duane Michals. Jag minns hans bilder från mina early days. De små berättelserna, som han gjorde i små printar. Han lufsade omkring i sin lya med en Nikon f och ett stativ. Ett stånd som växte under vita kalsongen blev till ett vitt berg i bild.
Sedan kom bilderna med texter på fotopapperets vita ytor. Känsligt. En fotograf man bör se om man inte gjort det förr.
Det är många med tiden som skrivit på fotopapperets vita yta. Danny Lyon, Clark, Frank, name it. Jag har försökt själv men min handstil ruinerar vilken bild som helst.

Det förs vilda diskussioner om gatufoto. Framför allt försöker man identifiera vad det är. För mig är det enkelt. Du kliver ut genom dörren och sedan kommer du hem någon timme senare. Det är gatufoto eller foto, eller promenad, eller fika. Dvs, det går inte att identifiera och det ska heller inte göras.

En annan sak som irriterar mig oerhört. Ofta talas det om närhet. Vet ni vad närhet är, tex till ett litet barn? Man håller det nära sig, känner en varm relation. Eller med människor. Man är nära dom, känner sig trygg och varm med dom. När det kommer till gatufoto är det ett jävla tjat om närhet och eftersom de flesta inte vågar vara nära så ägnar man sig åt något som liknar våldsamt analsex. Man går nära, kör upp kameran, eller går nära, kameran på magen, vidvinkel och så knäpper man bilder utan att ens titta på människan eller människorna. Det är illa nog. Ännu värre är att det beröms som nära fotografi.

Jag ska vara rakt på sak. Den typen av bild, det förhållningssättet, är ren våldtäkt på andra människor. Och den typen av bilder är en av avledningarna till att foto sjunker som en sten.

Nog om det. Det tystnar på gården. Jag går in i köket. En fransman misslyckas med att göra kaffe, maskinen spiller ut mjölk över hela golvet.

Jag har en dag framför mig. Den blir väl som igår. Upprepning är livet Moder.