fredag 10 april 2015

Henry och återkomsten

Florens är ett rövhål. Alla stora städer är rövhål. Jag tar mig ut på morgonen och efter en timme funderar jag på vad som först ska ta kål på mig: Trafiken eller turisterna?
Jag kan förstå turisterna även om det är plågsamt att lyssna till allt amerikanskt bräkande. Nej, det är trafiken som gör slut på mig. Måste varenda snorgärs i den här stan ha en moppe? Det är ju en underbar cykelstad, Finns inte en backe och klimatet är ju perfekt.

Det var många år sedan jag började hata stora städer. Nu har jag gjort min sista storstad. Hädanefter blir det små ställen, typ Naxos, där allt finns i en liten håla på några tusen pers.

Jag drar ner till Parken vid Arno för att stå ut. Läser om Henry Miller på telefonen. Det är gratis wifi i Parken. Henry, 1891 -1980, levde ju en lång tid i Paris. Han drog dit med June, en skön böna som finansierade hans tripp. Det var där han började skriva på allvar och det var där han tiggde och krånglade sig fram, var kompis med Brassai osv...Efter några år besökta han Durell i Grekland och efter det återvände han till sitt hatade USA. Han bodde i Big Sur i närmare tjugofem år.

I början av sextiotalet återvände Henry till Europa och Paris för att återse sina gamla jaktmarker. Han tyckte Paris var ett rövhål. Att stället helt hade kukat ur, trafiken var vansinnig osv.... nu snackar vi sextiotal. Jag kom till Paris 1969 och tyckte också redan då att stan var ett rövhål.

Ni ser, det började tidigt. Jag la mig i gräset i Parken, softade, läste och tänkte på Henry. Hur han slutade skriva och målade mer. Han hatade inspiration. Den tog liksom knäcken på honom. Blev för mycket.

En baconburgare hos snubben i Parken och krafterna började återvända. Jag cyklade hem, tog på mig blöjbyxorna och siktade på en skön tur norrut. Visst fan, det är något med logistiken. Efter ett tag ser jag skylten som är min räddning. Sienna, och sedan Impruenta.

Jag börjar nästan grina. Vad fan, det är ju söderut. Jag ska ju norrut. Dessa jävla italienare. När fan ska de lära sig skylta upp en väg? Skitsamma, en sann artist kan improvisera så jag tar Impruenta. Har läst att det är brant åkning.

Vacker väg, blir passerad av en bil var tionde sekund och det är lite, Man får vara glad för det man får. Det klättrar uppåt, Chianti, vingårdar. Jag hatar mig själv för att jag bor i rövhålet Firense. Jag skulle givetvis ha bott i en liten håla med ett kafé och en underbar natur istället för att slåss med turister och moppar hela dygnet.

Jag passerar Impruenta. Snabbt gjort och klättrar vidare. Formen är fin. Gubben måste ha något fel på grejerna för det lirar gott.
Jag tänker hela tiden. Jag tänker på Henry. Jag tänker på mig själv. Jag tänker på vad som är viktigt. Sol, tyst, natur, människor, kärlek. Litet är stort.

Tillbaka mor Florens. Vad i helvete? Kör bort mig. Tar rätt väg, in mot stan, ska hitta mitt hem. Fyra gånger kör jag samma runda. Genom hela hundratusen turistergeggan och kommer fel, kör om och kommer tillbaka till samma utgångspunkt. Hur fan tror ni det känns att komma på en Bianchi med rosa strumpor och gul hjälm bland hundra tusen turister som går bakom vimplar, och om o om igen.

Shit pommesfritt. Till slut hittar jag rätt, efter en fyrtio minuters letande i samma område.
I hate this town, Florens är ett rövhål. Alla stora städer är ett rövhål.
Henry hade rätt som flyttade till sin kåk och spelade bordtennis de sista tjugofem åren. Det får bli min melodi också.
.