San Marco
Jag är på väg hem
Äter en dålig lunch på ett hak. Det är en myt att den italienska maten är så bra. Det är som hemma: Upp och ner. Och dessutom, bor man i Stockholm, kan man alltid äta bra mat billigt.
Jag studerar folk. En mamma väntar på sin son. När han kommer säger hon: Una volta,,,,
Hon vill gå en promenad. Jag ligger kvar på trappstegen.
I Florens är det de svarta killarna som sliter hårdast. Nittio procent säljer den kanske meningslösaste pryl som tillverkats: Selfipinnen.
Återigen en markör för den nya tiden inom fotografin.
Jag blir allt mer tvivlande på hur fotografiet ska utvecklas. Det absolut mest intressanta inom fotografin är de personliga fotoalbumen man hade hemma förr. Det personliga i kubik. Idag tas ett sådant album varje dag av varenda en som är ute och rör på sig.
Det går inte att ta in. Jag tycker också att på utställningar så är det de gamla fotograferna som oftast är de intressantaste. Det har ju kanske att göra med fotografiets själ. Att det är en tidsmarkör. Att tider som passerat är de intressantaste. Framtiden går ju liksom inte att fotografera.
Jag drar av pedalerna på cykeln, stoppar den i väskan. Det blir tio kg att väga in i morgon. Inte mycket vikt för så mycket roligt. I morse körde jag till Grevie i Chanti igen. Tog det lugnt. Min kropp sa det. Lugnt.
I den här resan lärde jag mig att små städer är roligare än stora. Jag går hem till hotellet, passerar den ena byggnaden efter den andra som får Gamla stans snyggaste byggnader att se ut som kolkällare. Vilken ofantligt vacker stad det här är och vilken ofantligt misshandlad stad det här är.
Jag har stoppat undan kameran. Jag har inget förhållningssätt som passar till Florens. Man kan göra som man alltid gjort, men det intresserar mig inte. Någon gång måste man dra en gräns, säga basta, stopp, försöka se ett nytt sätt att leva och attackera verkligheten.
Det är kanske det jag gör nu?
