Lars Dareberg, Personligt ansvar
Vem som helst som skannar av några fotosajter kan se att det börjar sprida sig en märklig, ganska hänsynslös fotografering av medmänniskor på gatan.
DET kan vara nödvändigt ibland. Om man tex jobbar för en tidning eller håller på med ett avslöjande projekt, men MIN grundinställning är den, att folk som på ett tydligt sätt, visar att de inte vill vara med på bild, INTE heller ska behöva vara det.
Det kallar jag det personliga ansvaret. Att man ansvarar för bilden, hur man tog den och hur de man tog bilden på upplevde det.
När man är på gatan tar man ju givetvis en massa bilder utan att fråga osv, och så är det och det tycker jag är en helt annan sak, men jag kan reagera på alla dessa bilder, ganska nära, på gamla tanter, krumma personer, som sedan publiceras. Varför tar man sådana bilder? Jo, för att de människorna är oftast försvarslösa.
Sune Jonsson har tagit en fantastiskt bild på en gammal kvinna som går med en väldigt böjd rygg. Den bilden finns i ett koncept, den beskriver verkligen ett liv av hårt arbete. De bilder av krumma människor jag ser på fotosajter är något jag inte förstår. Inget koncept, ingen tanke med vad man vill med bilden, vad man vill berätta.
Nog om det. En liten moraldiskussion om hur man beter sig på gatan är aldrig fel. Jobbar man tex på en tidning och ska göra något på gatan så är man inblandad i en samhällsdiskussion oftast och då tycker jag det är legitimt, men jag har svårt att tänka mig att Dareberg tex publicerar bilder på folk som helt klart säger ifrån att de inte vill vara med på bild. Om, det nu inte är extraordinära förhållanden, vilket det nästan aldrig är.
Ytterligare en aspekt att tänka på är ju rädslan. Om det far fram fotografer på gatorna som bara kör på, inte lyssnar in, skiter i vad folk tycker, så kan man ju undra hur det drabbar fotokollektivet? Hur lång tid tar det innan det börjar skrikas om övergrepp, nya lagar osv,,,,inte lång tid alls.
Som sagt: Personligt ansvar.
