tisdag 7 april 2015

Poste Scudetton.

Det blåser kalla vindar i Florens. Jag börjar dagen med 250 spänn i parkaböter. Det hade inte varit nödvändigt om inte hotellrummet varit så vackert och om inte morgonen varit så romantisk.
Det finns ett pris för allt.

Mitt nya hotell är en grön äggröra. Krävande. Kvarteren runt omkring förstår jag mig inte riktigt på, men jag patrullerar. Det löser sig. Har sett ut en Trattoria, men man ledsnar ju snabbt på spagetti eller spagettimat, speciellt då man vet att det bara är skitmat. Tomma kalorier, meningslös föda. Tänk förr, innan vi visste , då vi trodde att fem mackor om dagen var hälsa, eller att potatis och spagetti var bra mat. Nu vet vi ju att det bara är bukfylla.

Folk går med dunjackor idag. Det är väl att ta i, men det blåser kallt. Överraskande kallt. Jag ska snart gå ut och patrullera gatorna igen. Måste handla egen mat. Jag avskyr restauranger. Det är aldrig kul att behöva äta på krog. En eller två ggr i månaden, sedan tappar man lusten.

Italien, Italien. Vad ska jag säga? På väg ner från de snöklädda bergen, där till och med vägen bitvis hade snö, mötte vi en hel del cyklister på väg upp, I kortbyxor och en del såg ut att vara några år yngre än mig. Då kände jag mig klen. De hade kört uppför länge, länge och nu var de snart på toppen och där låg det snö. Det knäckte mig fan. Att de såg så oberörda ut, till och med skrattade. Jag hade nog aldrig klarat det.
La ni märke till nog. Typiskt.Man vill aldrig erkänna sig besegrad. Man vill alltid tro att nog ska det gå. Så är det. Nog, ska det gå. Eller, jag hade NOG  aldrig klarat det. Den där lilla passusen, det är den det handlar om.