söndag 5 april 2015

Rosa strumpor och en Bianchi.

Leuca, Ancona, Florens...Orterna passerar. Koudelkas murar talar till mig. Denna ensamma man. Alla dessa ensamma män.
Är det vår lott?
Denna ensamhet?

Jag passerar olivträden. De säger inte mycket. Hunden Roxy, som är en dam i pensionärsåldern, är helt fantastisk. Jag faller som en fura för denna hund. När vi reser från Vereto står den och tittar efter oss och min fru gråter av saknad.

Italien är ett mörkt land. Alla dessa gamla hus, alla dessa kyrkor. De står mig upp i halsen. Modernisera, bygg ljust.' Bygg för liv, inte för skuld och mörker.

Det går inte att hitta i Italien. De är helt urusla på logistik. Titta på Giro Italia och lyssna till Vacchi. Han brukar bli förtvivlad över italienarnas oförmåga att se till så saker fungerar.

Jag kör långt. De italienska motorvägarna är fantastiska, men ingen kör på dom. De kostar, runt 7 kr milen. Tio mil, sjuttio kronor. På de andra vägarna är det bedrövligt mycket bilar. Varför inte höja skatten och låta motorvägarna vara fria att köra på?

Italien är speciellt, mest tycker jag om då man kommer norrut, mot bergen. Det regnar, det är ett vindlande regn. Vi kör in i Ancona som är en tuff, skitig stad. Ingen krog är öppen. Vi käkar tomater på rummet. Vi startade i Florens och vi är på väg tillbaka. Jag vill leva ett modernt liv, med ljus. Det kan man göra i Florens. När man sett konsten går man över floden till andra stadsdelar. Gamla stadsdelar, med moderna idéer. Där kommer jag att hänga, men först ska vi sova i Ancona.