söndag 19 april 2015

Pain is the game

Pain is the game. När jag läser Tim Krabbes bok så slås jag av att ett cykellopp är så likt att vara fri fotograf. Det är Pain is the game. Man måste njuta av att lida.

Om jag tänker tillbaka på alla mina resor så kan jag inte komma på att en enda varit njutbar utan att alla varit en plåga på något vis. Det har alltid kostat på, mest mentalt, mycket ångest, mycket, mycket ångest, ibland rent skräckinjagande mycket.

Jag har aldrig rest som vissa som kommit hem och sagt: Åh, det var fantastiskt, jättevackert, underbar mat, är helt utvilad. För mig har alltid varje resa betytt att jag är helt slut då jag kommer hem, tycker det är helt underbart att komma hem och hur ofta har jag sagt att maten var jättegod? Aldrig, tror jag. Och så kommer man hem, det är underbart, man sover och äter gott och lika förbannat börjar man längta tillbaka till äventyret och ångesten.

Pain is the game.

Hur många samtal har jag inte fått från vänner, kollegor, som är utomlands, ska göra något och livet är verkligen pest. De fattar inte hur de ska stå ut och de längtar hem, men de är där för egot skull och för att de måste tjäna pengar.
Så kommer de hem, gör en bok om tex en flygplats och den är skitbra och då är ångesten väck. Det blev något. Det lockar till en ny utmaning, en ny ångesthärd.

Pain is the game.

Att vara hemma, ständigt vara i sin miljö är fint, men helt outvecklande. Man måste röra sig om man ska utvecklas. Så enkelt är det med det. Man kanske inte ser resultatet direkt, men det kommer. Befinna sig i rörelse.
Pain is the game.