Morgnarna på Katarina Bangata.
Det är en vacker morgon. Avslutningen på kvällen var fruktansvärt stark. Don McCullin. En timmes helvete. Grymt bra film om honom. Det handlade inte en sekund om fotografi, bara om verklighet, brutal, omänsklig verklighet. Det var nog den bästa fotodokumentär jag sett. Först hans eget liv, hans person, så vacker han är, trots sina 75 år. Att han byggt ett liv och en karriär på denna fruktansvärda verklighet och ändå lyckats göra sina bilder fulla av respekt och integritet och på allt detta, allt hans allvar, hans syn på människan. Att han ansåg sig arbeta för att visa och förbättra världen.
Makalöst.
Själv fick jag en alldeles underbart fin recension av en workshopdeltagare igår. Annika Söderlund skrev om min Florensbok. Hon skrev så insiktsfullt, att det är en kapitel i min långa bok om mitt liv. Det var väldigt inspirerande, för det handlade inte om bra eller dåligt, utan om insikten om det livslånga arbetet som avslutas först den dag man ligger i graven. Då kan det bedömas på allvar och då tar tiden hand om sorteringen.
Konstigt nog fick jag tag på en splitter ny GX7 igår till ett kanonpris. Är inte livet en märklig resa? Just tanken att det kanske inte tar slut då man dör. Jag kan tänka på Strömholm eller Jonsson. På något vis lever de ännu mer nu än då de levde. Tiden, minnet, verkligheten.
