Barabass
9 april, Florens.
Det blir hundslagsmål på torget. Den ena hunden heter Barrabass. Vad kan man då mer begära?
Och hur kan det sluta?
Jag snurrar runt i parken. Gubbarna kör hårt. Jag smyger upp på rullen och det blir körning, sanna mina ord. Inte att leka med de där gubbarna.
Henry Miller gillade att cykla. Ser framför mig hur han cyklar som en besatt till Anais Nin för ett skönt knull innan hennes gubbe kom hem från banken. Hon var inte att leka med heller.
Anais, snacka om gränsöverskridande. Dessutom skrev hon som en Gudinna.
Jag virrar bort mig i gränderna, men till slut dyker det upp ett torg som man känner igen och kan navigera från. Florens hade varit en fantastisk stad om man tog bort alla bilar.
Vad håller vi på med? Varför avslutar vi inte bilismen i städernas innersta delar. Att ha bilfritt skulle betyda så enormt mycket på alla plan. Tyst, rent, utrymme, cykelvägar, tåg på tysta räls.
Nu får det fan satsas på miljön på allvar. På torget, det torg min fru kallar Florens Nytorg, sitter en snubbe som skulle kunna vara jag, om jag bodde här. Han har en dator framför sig och jobbar intensivt, men lika förbannat hinner han babbla med alla.
Jag fattar inte varifrån han kommer, men han har bott i Florens i tjugofem år och han beskriver Florens utveckling på samma sätt som jag brukar beskriva Stockholm.
En snabb brutaliseringen, där det brutala är ekonomin. Att stora städer blir för de med stålar och med det följer en viss självgodhet. Stockholm är en liten stad. Lite trafik också, jämfört med Madrid, Paris och Florens och vi ska heller aldrig ha mer trafik. Allt som sägs för att så att säga förbättra trafiken i stan ska motarbetas. Det enda som gäller är total avveckling av bilar i innerstaden.
Min Bianchi är alldeles för elegant och sval för Florens gamla gator. Jag borde ha en annan cykel, med bredare däck, men jag glider fram genom Piazzorna, ser de eleganta italienarna och de ger Bianchin en uppskattande blick när de ser den blågröna svalan flyta fram på de sedan generationer slitna gatstenarna.
