lördag 11 april 2015


Florens är en vulgär kvinna-. Det är vad Henry skulle ha skrivit. Hon ligger där på morgonen i all sin vulgära skönhet. En kvinna tänder en cigarett i ett slitet gathörn. Ett blått moln bildas ovanför hennes huvud. Två tiggare sitter på gatan och hälsar mig God morgon med utsträckta händer.

Den vulgära staden visar sitt vulgära ansikte på morgonen. Jag vandrar långsamt ner mot piazza San Giovanni. Man kommer på cyklar på de studsiga gatorna. Cyklar som ser ut som pojkens i Cykeltjuven. 
Ett tyskt par dyker upp framför mig i kortbyxor och får tiden att stanna i elegansens stad. Ett barn försöker klättra upp på en staty och en irriterad italiensk mamma säger ifrån på skarpen.

Florens är en stad att misslyckas i. Jag går utan karta. Det är min livsfilosofi. Min fru tycker jag ska be om hjälp då och då. Det är nog bra men jag vill kunna själv. Det kommer nog en dag då jag ska be om allt och då får jag väl ta igen allt jag inte bett om.

På Via de Martinelli ligger en Bianchiaffär. En tröja i Bianchis färger med Firenzes logga. Skulle det funka hemma? Fem hundra spänn?
Jag gör mina kvarter, korta rundor. Enda sättet att förstå något. På Dimi, kvartersfiket, får jag min macchiato utan knussel. 
Ciao, Bon giorno, jag syns och finns här. Bra, så ska det vara. 

Det klirrar av glasen då kyparen sorterar glas på bänken. Genom den öppna dörren hörs rulljudet från resväskor. Några är på väg in till Florens eller på väg bort.