Via Venezia

Via Venezias gatstenar är kantiga, rent ut buckliga. Jag cyklar långsamt över dom. Jag är på väg mot floden Arno, och den fantastiska parken Cascine. Den ska mildra mina nerver. Natten var hemsk. Rummet jag bodde i stod på gatan. Bilarna körde över min säng. Nu är det bättre. Nu är det tyst och svalt. Jag bytte rum.

När jag blir så där vansinnigt trött brukar jag tänka på Henry Miller. Vad skulle han ha sagt i detta läge? 

Det tröstar. 

Tid är viktigt. 

Om man har gått om tid behöver man inte göra så mycket på en gång, lite då och då. Det är min paroll. Lite då och då. Och på lång tid.

Jag har ingen kontakt med världen. Cyklar runt i parken en timme. Det är massor med gubbar som kör i värsta träningsutstyrseln. Det kanske fungerar, men det finns inga backar. Å andra sidan är det enormt meditativt att rulla runt en timme eller två. Lite som en velodrom.

Jag kör över floden, hamnar i den nyupptäckta stadsdelen och Piazza Spirito. Min fru sa att det var som Nytorget, Urban Deli. Jag känner mig hemma här. Fina kaféer, skönt torg, lugnt. 

Det är kanske just detta som är min stora grej i livet. Min klassvandring. Att jag trivs här, på något som min fru jämför med Nytorget. 

Det finns en stor skillnad. Här finns alla sorters människor, ung som gammal.

Två italienare kommenterar min Bianchi, tycker den är snygg, lyfter den. ”Man törs ju inte sno den då ägaren sitter bredvid”, säger de och skrattar högt och ler mot mig.

En kvinna och en man, deras dotter, sätter sig ett bord bort. Hon påminner om min fru, har tunga bröst, men det räcker för att en vind ska vina ner genom byxorna. 

Min fru är vacker. Jag har alltid tyckt om ett speciellt utseende. Man förstår det då man blir äldre. Ljus eller mörk spelar ingen roll. Det är något med blicken och nacken.

Jag cyklar för att kolla på skor. Affären har slagit igen, eller var jag på fel gata. 

Jag glider över Arno igen. Att ha en cykel med sig är drömmen. Man glider som en sval vind genom stan. På min sida stan, den norra, har gatorna en fuktighet. Jag minns Henry Millers beskrivning hur han gick förbi krogarna och sniffade på dofterna. Hur vansinnigt hungrig han var. Hur mycket han ville äta. 

Frossa. 

Jag måste lära mig av Henry. Lära mig frossa, sätta i mig.