Vänner emellan.

Idag ler Gudarna i sin himmel. Det gnistrar på jorden. Min gode vän, Polarn Mats, kommer glidandes på Katarina bangata på sin svartlackade Canondale. Det är sol och vindarna går att hantera. Jag tar ut den vackra Bianchin för första gången i år. 7 kg skönhet och inget annat. Ett smycke.

Vi rullar iväg, polarn skriker högt: Så vackert det är.
 Och jag håller med.
Det är som att kasta sig utför en brant på skidor, snön är perfekt och kroppen berättar att den vill leva. Jag ligger bakom honom, ser hans pedaltag, räknar kadensen, 80 varv i minuten. Vi har känt varandra länge, sedan 1974 då han bodde i samma studentkorridor som mig i Lund. En bångstyrig ung man som spelade tvärflöjt i Vpks ungdomsgrupp, ville bli fotograf och blev kompis med mig. Vi arbetade ihop och med tiden kom han att bli en av de bästa fotograferna  i vårt land. Vi har följts åt i fyrtio år och nu cyklar vi ihop.

Kan det bli vackrare?

Solen blinkar obarmhärtigt från höger. Våra brillor färgar sig kolsvarta, vi har lite pulver i benen för backarna och på rakorna kör vi upp bredvid varandra och snackar lite om kärleken, tiden och det kommande fikat.

Vi avverkar milen och kommer till fiket. Vi känner oss vackra och får vårt java, sitter i solen som riktiga italienare. Bianchin glänser och på fiket verkar vi känna hur många som helst. På fiket korsar sig polarn Mats bekantskapskrets med min. Det är också vackert.

Jag vet vad solen gör med mig. Den gör mig vacker. Den gör att mitt hjärta veknar och gläds åt de små underverken. Det är, som jag sagt förr, också vackert.

Margot, är en kvinna med power. Hon har gett det här landet lite självförtroende. Lilla Sverige måste tro på att vi har lite stake i oss. Vi kan inte bara gå och hymla som några ynkliga direktörer, men skit samma. Margot gjorde mig glad. Det var årets första goda nyhet. Den andra var solen och den tredje var känslan av att cykla med en vän på min italienska skönhet.

Idag var Gudarna på rätt humör. Det ska vi minnas.