söndag 22 mars 2015

its all about beuty...






Days go by.

Den kalla nordan slog till. Vattnet frös i dunken utanför huset. Katten vände i dörren. Fåglarna var tysta. Kyrkan slog sina klang till högmässan eller begravning. Eller var det ett bröllop?

På vägen hem började jag kalkylera. Om tiden o vad som ska göras.

Läser om Sune Jonsson på bloggar. Han får sitt erkännande, men ibland kan jag undra var alla var då han inte fick något erkännande. Om inte Per-Uno Ågren gett honom all credd. Om inte hans grejer hade börjat lyftas i slutet på nittiotalet.

Ett tag var Sune Jonssons ute i kylan. Hans böcker var redigt tråkiga. Efter den fantastiska "Byn med det blå huset" försvann han liksom. Christer Strömholm hade heller ingen enkel tid. Han fick ju sitt erkännande runt  då han fyllde  sextio och efter det var det som en raket. Sune Jonsson hade en lång period då det stod still. Egentligen har hans storhet verkligen upptäckts efter hans död.

Jonsson och Strömholm är en sida var på myntet. Båda behövs och båda är det två ben som svensk fotografi står på. Som i alla stolar behövs det fyra ben, och Petersen står för det tredje benet. Dessa tre är svensk fotografis bas. De har alla lyft fotografin till en nivå där den blev talbar.

Jag kan heller inte se någon skillnad i deras arbetssätt, mentala förhållningssätt. Alla tre sysslar, sysslade, med det som ligger dom närmast om hjärtat. Alla tre är ultraegoister, alla har som mål att föra fram sin grej. Och det är så det måste vara. Det försöks ibland framställas att Sune Jonsson i sin bildvärld berättade om andra. Det stämmer, men det gör alla de andra två jag nämner också.

Jag kan inte se någon skillnad där. De är alla berättare av sin egen miljö. Sune Västerbotten, Christer sin ensamhet och sina vänner. Anders sitt rörliga liv. Alla har en sluten värld, deras egen.

Det som skiljer fotograferna åt är tiden och förmågan att prata offentligt. Sune J var en blyg människa. I alla fall som jag ser det, men han var vass som fan med pennan. Han gillade inte tillställningar. Christer älskade tillställningar, men sa nästan aldrig något. Man fick gissa sig fram men som tur var hade han Tor Ivan Odulf som kunde snacka omkull en elefant. Tor Ivan var Christers tolk. Anders P är den mest vältalige inom svensk fotografi. Han talar som en Gud. Han har också en närvaro i sin personlighet som gör att man kan inte låta bli att tycka om honom. Kort sagt; har man inte ett starkt ego kan man lätt bli lite duperad. Och ändå skriver han inte, för han började sin karriär med att skriva poesi. Han visade mig en gång i tiden texter han skrivit . Mycket bra texter, mycket känsligt.

Nog om det. Jag ville bara påpeka detta. Jag vill också bara påpeka svensk fotografis tre ben, där Anders givetvis står Strömholm närmast, men ändå, på egna ben.

Det blåser ute. Jag förstår ibland inte varför jag skriver så mycket, men jag har ju varit med. Det är min förbannade skyldighet att meddela de unga vad som varit. Framtiden tar de själva hand om, men det som varit, det måste någon berätta om.

Ni kan ju tänka er själva, jag och Christer i hans hus i göteborgska skärgården. Det är vinter, hans fötter är krokiga. Han är en gammal man och han ligger i sängen, ser på tvn och jag frågar honom och bara får enstaviga svar. Jag frågar igen och får enstaviga svar. Det är i sådana stunder man kan längta efter Tor Ivan, men då hade han dragit lakanet över huvudet för länge sedan, flyttat upp till sin ö med Åsa Moberg o de två schäfrarna, bränt alla negg och nekade all kontakt.

Tiden går vänner. Tro inget annat.