måndag 16 mars 2015

Fotograf Anders Petersén med christer strömholm kulturhuset stock...





Det här är en underbar film. Personligen kan jag känna en hel del sorg då jag ser den. Jag vill minnas att jag stod i rummet då det här spelades in. Anders var strålande. Det var på femte våningen i Kulturhuset och sorgen jag kan känna handlar så mycket om att både Christer och Kenneth är döda. Och på det kommer att Timo Sundberg, som gjorde och skrev en fantastisk katalog,också har gått bort efter ett ganska slitsamt slut på sitt liv.

När utställningen hade kommit igång skulle det vara snack på Kulturhuset. Salen var proppfull med folk och Anders frågade mig om jag ville säga något om hur det var att skriva och plåta samtidigt. Han var lite fascinerad av det minns jag.

På något vis krånglade jag mig ur det hela. Anders, Christer och Kenneth satt vid ett bord i den stora, helt fyllda salen. Christer var då ganska gammal och hörde dåligt. Kenneth sa som vanligt ingenting. Anders fick dra hela showen själv. Älskade man inte honom den kvällen då visste man fan inte vad kärlek var.
Han var helt otrolig. Jag var matt av beundran över hur han fick ihop det, hur han orkade ta allt ensam. Det är sådana här kvällar man också måste ta i beaktande då man diskuterar Anders storhet.

Det var en fantastisk utställning. Det var första gången man på riktigt fick en susning om Kenneths bildvärld.

Ja, jag saknar dom, allihopa. Ja, jag saknar också tiden. Det var en avgörande tid. Nu är det en annan tid. Säkert lika avgörande, men inte min tid. Å andra sidan, den kan vara bra för det.