I väntan på.

I väntan på något? I väntan på flyget. Jag blundar och tankarna far. Jag tänker på den unga tjejen som sitter och tigger utanför Ica. Hon har varit hemma hos sina barn i Rumänien och är nu tillbaka. Hon ser tröttare ut än någonsin. Samtidigt måste jag säga att jag börjar ledsna på det här att hon bara sitter hela dagarna. Varför reser man sig inte upp och GÖR något?

Vi vet alla att de har det hemskt, men jag har väldigt svårt att förstå att de inte organiserar sig, ordnar egna verksamheter, går samman osv och skapar en egen verklighet. Ja, jag hör alla argumenten, men det är i alla fall min uppfattning att hon måste resa sig och göra något. Att sitta på trottoaren leder ju bara till döden och inget annat. Vi får se, nu börjar det ju i alla fall röra på sig, men om man ser det i stort, så kanske det kommer några mer övergripande lösningar.

Ser att arbetslösheten är kanske 7 procent? Och man skyller väldigt mycket av problemen på vissa ställen på utanförskap och arbetslöshet. Okej, 7 procent. Är det mycket folk? Vad skulle det kosta att sätta alla människor i jobb, samtidigt som man tog bort alla rikemanstillägg. Avdrag för borätterna, lönetak för dirrarna, rot och rutavdragen osv,,,kanske barnsligt att tänka så, men ta bort alla avdrag, och sätt ALLA i arbete. Det är väl ändå det alla avdragen handlar om. Att alla ska få ett jobb och en social möjlighet?

Ser att hemlösa ska få bostäder i stan. Det var då fan på tiden. Och jag ser också att nu ska man visst börja med en statlig bostadspolitik, dvs se till så det byggs och finansieras av staten. Det har jag sagt i snart tjugo år. Det här med de privata initiativen och borätterna är ju den största bluffen och värsta blåsningen vi gått på de senaste tjugofem åren. Det har inte lett till en enda ny lya och det har bara drivit upp allting till vansinne. Hade vi haft kvar hyresrätterna, byggt i statlig regi och satsat hårt hade stan sett annorlunda ut.

Nog om det. Jag blundar och tänker. På alla fik som finns på Söder och på alla flinka unga människor som idag kan göra kaffe, gott, starkt kaffe. För tjugofem år sedan fanns det inte. Då var det hopplösa kaféer för det mesta, men ostmackor och gröt. Några bra, men de flesta blev man bara trött av då man gick in på dom.

Giffis var en klassiker och tanterna på Bellmansgatan var också en klassiker, men sedan satt det hårt åt.

Jag blundar. Konstigt nog är det pollen i luften trots att vintern kom tillbaka. Läser tidningen. Piloten var utlåst. Vad fan? Det låter ju helt vansinnigt. Och varför kunde inte den andra piloten få upp planet? Jag får mardrömmar av tanken. Det låter ju fullständigt sinnessjukt.

Måste tänka på något annat. Så här kan man inte tänka på en flygplats. Jag tänker på kosten, på alla de nya tankar som kommer. På ingefära och gurkmeja som nu visar sig ha bättre effekt på cancerceller än traditionell medicin. Varför äter vi en kost som ger så jävla mycket cancer, medan andra länder, typ Indien, Japan osv,knappt har den sjukdomen. Varför drar vi inga lärdomar? Det kanske är det vi börjar göra nu. Ingefära, Gurkmeja, kolla in, studera.

Ja, det var ju också en tanke. På bilden har jag en liten svart fläck på kinden. Den finns inte längre, fiket jag satt på finns inte heller längre. Det var på Drottninggatan och året var 1978.