Denna vackra dag
När jag kom hem låg simkortet på golvet. Tro fan att ingen fick tag på en.
Det är fina dagar nu. Nästnästa fredag kör jag slingan ovan. Då försvinner jag ett tag till Italien. Det blir mycket fika där i lundar som redan blommar.
Jag arbetar alltid i sjok. Nu är en period över. Nu blir det en till. Jag ska ju också balansera det emot att jag är pensionär, dvs att fikastunderna ska vara långa. Folk tror att jag fikar länge, men att hitta mig längre tid än 30 minuter på ett fik är nästan omöjligt.
Ibland förstår jag mig inte på trafiken och staden. Varför gör man inte redan nu om staden till en stad utan bilar? Varför satsar man inte, bygger ut kollektivtrafiken, skapar nya ekologiska lösningar. Istället ska man bygga denna fullständigt galna trafikled genom stan. Tänk ett Stockholm med världens mest utvecklade kollektivtrafik? Och då menar jag kollektivtrafik. Inte några pytsar här och där och hur mycket jobb skulle inte det generera.
Jag tror enda chansen att lyfta det här landet är att satsa på enorma, statliga projekt. Bygg bort biltrafiken, bygg mycket mer hus, sådana här jätteprojekt som involverar hela landet i produktionen. Då blir ju också resultatet något som berör alla.
Jag kom att tänka på det då jag gled igenom Solsidan till Älgö. Herregud vilka kåkar det finns där ute, vilka miljöer. Fantastiskt boende och man fattar att det heter Solsidan. Å andra sidan skulle det kunna byggas en massa fina hyresrätter i dessa miljöer. Persbrand har ju köpt en kåk därute och han har ju verkligen knegat ihop sina egna stålar och jag säger inte mycket om det, men jag inbillar mig att de här enorma kåkarna går runt i släkten, helt enkelt ärvs och en rikedom flyttas bara genom släkten. På något vis borde en sådan här rikedom också komma samhället till del, att fler fick leva och bo i denna underbara mijö.
Tyvärr fanns det inget fik öppet i Älgö så jag fick återvända till stan på fastande mage och konstigt nog fungerade det alldeles utmärkt.
