måndag 2 mars 2015

Sammanträffanden

Livet går underliga vägar. Häromdagen visade jag en bild från 1975, då vi var på väg till Italien. Ingrid, en av tjejerna på bilden,har tydligen en man som läser min blogg och som kände igen henne. Det var roligt.

Häromdagen tittade jag på den fine fotografen Rasmus Rantils bilder. Han började med att visa mig fyra, fem bilder på en kvinna som jobbade på en skola. En eller två av de bilderna var riktigt bra. Jag sa det till honom. Då berättade han att det var jag som tagit bilderna och de var bilder på hans mamma. Underbart möte. Sedan visade han mig sina fina bilder från Shanghai som senare ska bli utställning.

Tiden går. Man måste ju säga att man kom av sig lite i morse, efter en natts tungt regnande. Inte skida och inte cykla. Man får väl arbeta, som alla andra.

Det har skett ett litet skifte. Ett tag skulle allt vara stort. Nu kommer det tillbaka att böcker och bilder blir små, mindre. Det är skönt. Fotografi fungerar bra i smått format.

Jag läser Jung,han berättar små stories. Det är fint, har ett bra tilltal. Vad jag ska lära mig av det vet jag inte riktigt? Jag tror att en typ som jag, som alltid jobbat med mitt eget material och ständigt funderat över mig själv och samhälle, alltid håller på med en egen psykoanalys. Man vrider och vänder på alla stenar och försöker dra sina egna slutsatser.

Den stora stötestenen för någon som vill leva på sitt arbete är ju förhållandet mellan hur mycket man ska sälja sig själv och hur mycket man visa av sig själv? Man måste vara aggressiv på något vis om man ska överleva, men man får inte bli för aggressiv för då blir man inte omtyckt, men i konstnärsrollen finns det ett element av att man måste kunna umgås med folk, sälja sig själv. Kan man inte det måste man be någon annan göra det åt sig. Ingå i ett sammanhang där man får draghjälp.

Om man inte inser det har man heller inte insett vad det här jobbet går ut på. Jag skriver och fotograferar för att bli sedd och läst och då måste jag se till att det blir så. Jag är min egen VD och ekonom.

Jag sorterar upp året. Jag planerar alltid året ett år innan. I år blir det Italien i mars/april, jobba i Florence, sedan ska jag jobba med min The Dark book i vår och sommar, och cyklingen, i augusti, sept blir det  Naxos och i oktober antingen Mallis eller södra Spanien eller Marocko, i november blir det till att kopiera analogt och i december New York. Där emellan, i vår , ska jag vara med och göra filmen om Jean Hermanson.

Så, ser det ut. Planeringen. Mitt stora skifte nu är att jag planerar en slags större flytt till värmen, men jag insåg att jag får inget banklån, för dåliga inkomster o för gammal, och de här alternativa bankerna är verkligen ingen lek. Svindyra att ha att göra med.

Nåja, det löser sig alltid.

Bilden ovan är lite kul. 1974, Lund, min etta för 49 kr i månaden. På väggen hänger en bild på en spya i tunnelbanan. Jag tycket den var så bra och varför tyckte jag det? Jo, för den var skarp.

Jag hade tagit en skarp bild. Det räckte en bit och sedan var den lite äcklig. Det gjorde den ännu bättre. Tiden går alltså.