tisdag 10 mars 2015

Om att välja den rätta bilden

En gång i tiden tyckte jag den här bilden var bra. Svårt att förstå idag. Lite magi kanske?
Skittrött. Polarn och jag tog ur racerhojarna för första gången i år. Vad hade man för det? Tre mil, ett varv och konstant motvind av typen, jag åker i diket. Helvete vilken blåst och när vi nästan var hemma passerade en stor sandbil och vräkte ner ett ton sand i lungorna. Tack för den stenlungan, liksom.

För övrigt körde polarn skiten ur mig. Okej, tio år yngre. Jag har alltid det som min enda ursäkt numera. Att alla andra är yngre. Vi ska bilda en cykelklubb, inte som Vinet CK och andra gourmetklubbar utan vi är frilansarna, de små smutsiga varelserna med skitiga kedjor.

En gång i tiden hade vi ett fotbollslag, kallat Frilansarna. Vi var skitbra. Hade en målvakt som var halvproffs och en center från Tyskland som var något i hästväg. Han hade tre tänder kvar, frilansandet gick väl inget vidare och före matcherna satt han och dopa sig med feta haschcigarrer. Men snacka om att kunna lira boll. Han var bäst. På yttern hade vi en snubbe som fasta mest hela tiden och kom till matcherna påtänd som en jävla kanin eftersom han rökte och drack kaffe precis innan matchen. Skulle han köra på sin morotssaft som han körde fastan på, hade han knallat i första anfallet.

Det var brudar med, de var mest i försvaret och hette givetvis Berlinmuren. Dom käkade taggtråd i pausvilan och det var många snubbar som gick hem efter matcherna med platta pungkulor.

Ja, den sporten. Den var inte att leka med. 

Nog om det? Annars kollade jag i det röda kuvertet och hur man ska överleva då man blir sjuttio o pensionär kan man fråga sig? Jag läste Jung och han berättade en historia om hur han liksom gav upp allt och blev starkare av det. När jag var femtio hade jag samma vision. Plötsligt slog det mig att jag behöver inte göra mer i mitt liv nu. Jag har gjort så det räcker och så började min period som pågått till nu och som handlade om att se tillbaka, försöka förstå vad jag gjort, hur jag levt, hur jag formats. En femton år lång, egen psykoanalys.

Om jag kom fram till något? Ja, den viktigaste upptäckten var nog att mina föräldrar som dog så tidigt och skapade så mycket oro hos mig, faktiskt var väldigt fina föräldrar. Jag insåg också att jag växte upp bland enormt starka kvinnor, som tog befälet i alla lägen. Ja, jag växte upp i en varm, men väldigt sargad tillvaro och slutklämmen jag kom fram till, är att man måste förlåta och försöka förstå. Ett liv kan vara många år och ibland är det dåligt, men man måste ta sig förbi det också utan att ge upp, Och det är väl vad det handlar om. Fortsätta leva, ta siesta då det behövs. Helt enkelt.