In the slow mood
Det blev inget gjort idag. Blåste för mycket och jag hade en längtan efter att plåta. Tog jag någon bild? Nej, men jag fikade fyra gånger. Höll på att spricka, så den sista gången åt jag bara tårta.
Det finns sådana dagar också. Jag är ju ändå pensionär. Det börjar också byggas upp något inom mig som kallas lust, riktigt jävla stark lust och lusten handlar om bild, göra bild, resa och lite annat.
Det finns ett frö där nere, ett starkt frö. Det känns bra.
David Alan Harvey, fan, har har den rätta glimten. Ser att Martin Parr ska in med 400 bilder på Fotografiska. Han är skitbra, men inte god för fyrahundra bilder. Vi får se. En bra fotograf, dock.
Det rullar på. Jag får de mest fantastiska mail. Igår från en kvinna i Lund som frågade om jag var den Micke som jobbade på Vipeholm i början av sjuttiotalet och plåtade i hemlighet för att han skulle göra ett Wallraffjobb och det blev ett jävla liv och han fick sparken. Jo, det var ju jag.
Jag hade ju glömt bort det hela. Fint att hon skrev i alla fall.
Sedan fick jag ett mail i morse. En italienare hade för tio år sedan kommit till Naxos med sin tjej, sovit på ett pang, hittat en bok under sängen med svartvita bilder som var påverkande och ledde till att killen blev fotograf.
Nu, hade han hittat mig på Fejan och hörde av sig och boken han hittade var Naxos svarta nätter.
Vackert, eller hur? Det är så det kan vara och det är mina absoluta uppfattning att inget man gör är förgäves. Det kan ta tio, tjugo år, men det kommer att betala sig.
