Sofia Sandström, en fotografisk poet.

Sofia Sandström kom till en av mina workshops för ett år sedan. Hon visste inte skillnaden på Katarina bangata och Katarinavägen. Hon hade med sig en kamera hon lånat, visste inte hur den fungerade.
Hon gick ut och fotograferade. Hon återvände med sina bilder. Hon hade ögat, hon hade poesin men hon hade också något annat. Smärtan.

Hennes bilder, som hon tar utan att veta ett skit om fotografi, är bland de bästa jag sett på åratal. Hon är helt enkelt otroligt duktig och jag blir verkligen inspirerad av henne. Hon ger en lust att fotografera. Och detta, utan att veta något om fotografi.

Det snackas så enormt mycket om fotografi. Om att alla är fotografer osv, men så är det inte. Det är ren bullshit att sänka sig så lågt. Jag menar att en fotograf lever på ögat, men att bilden kommer i en koppling mellan ögat, Kuken/fittan och en liten del av hjärnan. Nu försöker man med alla medel att sälja in att fotografi kan göras med hjärnan enbart. Okej, säger jag. Tro på det om ni vill.

I väntan på att polletten ska trilla ner kan ni ju kolla in Sofia Sandströms bilder. Inte mycket teori där inte, men mycket av allt det andra, framför allt poesi.