söndag 15 mars 2015

Känner för att skriva


Kände plötsligt för att skriva några rader. Det har varit en sådan dag. Började bra, en lång promenad där man fick skrinlägga alla planer på att fika.
Helvete vad folk rör sig ute på helgerna. Satt en stund på Nytorget och kolla på den gröngröna gräsmattan av plast.
Ganska fin, ganska speciell. Där ska det slitas mycket röv i sommar. Lilla Skansen, som vi säger.

Min fru tyckte vi skulle kolla om jag kunde byta min tvåa mot en schysst fyra i en fin förort. Jag la upp den på sajten, men efter en kvart insåg jag vansinnet. Jag bor så bra att man kan inte bo bättre. Det har hänt något konstigt med omgivningarna också. Det känns som den galna trendkänslan har lagt sig. Folk är plötsligt lite ruffigare, det känns enklare att bo på vår gata numera.

En del säger: hur fan kan du bo där du bor? Jag har ett ganska enkelt svar på det hela. Låt dom svassa omkring, det är i alla fall jag som är Kung i området.

Nog om det. Läser om en snubbe som flytta till Florens och kör runt folk med sin cykel, har cykelutflykter och besöker vingårdar och andra fina grejer. Det kanske skulle vara mitt sista projekt, flytta till värmen, hålla workshops och cykla med folk, min fru kan köra historiska vandringar och ha ett litet Bed and breakfast i lyan.

Eller så kör man på som nu, men leker att man är Hemingway och skriver en roman om livet.

Ni hajar. Det finns möjligheter.

Lyssnar på Stones, såg ju dom första gången i början av sjuttiotalet i Solna. Grymt band.

Såg att mina bilder rullade runt på nätet i Brasilien. Sånt är alltid kul.

Jag hade lust att skriva och därför skriver jag nu. Jag får ofta goda råd om hur jag ska promota mig själv, ofta handlar det om att ligga lågt och bli intressant. Jag är helt ointresserad av att promota mig själv eller inta någon attityd som gör mig intressantare.

Jag kör min grej, that is, take it or leave it.

Polarn på bilden, Alvar, är ganska skön. Han har mycket kvar att göra i livet. I hans ålder drog min mamma mig i barnvagn på Lyckseles gator. Det var december och snart, till våren, skulle vi dra oss mot Stockholm och Skeppsholmen, men det visste jag ju inte då.

Alla har sitt öde, sin framtid. Kom ihåg det. I alla lägen, i absolut alla lägen, har vi en framtid. Man får aldrig tro  att livet är något som går tillbaka. Man måste alltid tro att det ska gå framåt.

Där satt den, dagens tanke. Att vi alltid har en framtid.