Integration
Jag vill meddela mig, dela med mig, försöka vara generös med det jag försökt lära mig genom livet.
För mig är bloggen också ett skyltfönster för mina bilder och tankar.
Det viktigaste är ändå att bloggen ger mig möjlighet att skriva för en publik, att få känna lyckan över att böja orden, skapa meningar, utveckla språket.
I går blev det den finaste dagen. Då totalkroknade jag. Hade glömt bort det här med pollen. Innan man vänjer sig är det som om man ska gå under i andnöd och annat helvete. Idag är jag mer på banan, fattar vad som gäller.
Läser tidningen, funderar på integrationen i vårt land. Det som retar mig mest är att det är fullständigt omöjligt att få några klara besked. I förra veckan kom ETC med artiklar om att integrationen var en vinst för Sverige. Häromdagen kom DN med uppgifter om att det mesta var åt helvete, att få kom i arbete osv. Veckan innan läste jag en stor artikel om att fler sk invandrare( jävla uttryck) arbetade i Stockholmsområdet än sk födda vita. Hur fan ska man ha det?
Lasse Åberg har skrivit en massa bra artiklar om tillståndet i Rosengård. Dom är ganska kritiska för att uttrycka sig milt, men varför händer inget?
Morden i Uddevalla är också en sådan här grej som gör mig lite trött. Först är de änglar hela högen, sedan då man skrapar på det hela framstår de som tämligen kriminella. Och återigen kommer jag tillbaka till det här med integrationen. Sverige är dåliga, vi är dåliga på integration.
Frågan är bara: Kommer vi att bli bättre på det? Mitt svar är sorgligt nog nej. Varför? Jo, för att förmågan att sätta folk i arbete, vilket är den gordiska knuten, avtar hela tiden i vårt moderna samhälle. Ska vi ha ett samhälle där allt färre jobbar livet ur sig för att allt färre ska ta hand vinsten, så går det inte heller att få ett integrerat samhälle. Var ska folk ta vägen med sina liv då det inte finns något att göra som skapar en slags lön? Det måste till en annan fördelning, ett annat tänk, en annan lösning på samhället.
Jag har aldrig haft ett fast jobb i hela mitt liv. Jag har också klassvandrat men man ska komma ihåg att jag gjorde det då samhället var på sin absolut högsta punkt, sextio och sjuttiotalet. DÅ var allt möjligt. På min ungdomstid fanns det inte en enda människa som gick på bidrag, som hade svårt att få jobb eller lägenhet. Det ordnade sig direkt. Nu, idag, hjälper ju inte ens universitetsstudier. Kort sagt, vi är mer välutbildade, mer av allt, men vi har inte längre fördelningsinstrumenten.
Ja, det här var ju en text man inte har lust att skriva. Man vill ju tro på livet och det enklaste sättet att göra det är att gå ut och möta människor. Finns inget annat sätt. Sitter man hemma och läser tidningar blir man helt nermald av depression över läget. Det är enklare och bättre att glömma, försöka leva.
Jag ska snart flyga med Norweigan. Jag skäms nästan. Skitbolag. Nu är det dags att höja flygpriserna med en tusenlapp eller två. Miljön, säkerheten, allt verkar hänga på en skör tråd vad det gäller flyget.
Igår såg jag ett tvprogram om att flytta till Cypern. De visade ett hus som såg ut precis som min dröm. Ett sovrum med en balkong. Att kunna sova med öppet fönster, vakna med solstrålar på fötterna, sitta i skuggan under ett träd och skriva, dricka en kall öl, gå igenom sina bilder, dö i tysthet med tiden.
Ja, det blev en konstig blogg idag. Ska strax besikta Ferrarin. Den går som vanligt rakt igenom, men det är ju så med Ferrari. Kvalitet rakt igenom.
