fredag 13 mars 2015

Poste restante


Förr och nu.
Idag har jag kastat 40 GB bilder och jag tycker inget har skett i mina mappar.
Förr. Jag skrev brev på mina resor. Jag reste mycket, otroligt mycket, i alla fall minst halva året, hela tiden. Och jag skrev brev, flera om dagen. Jag kanske skrev tusen brev om år och fick femton, kanske.
Nej, säg tio.

Dessutom var min handstil oläslig, så pass oläslig att jag inte ens själv kunde läsa mina brev, men lika förbannat kom Håkan varje vinter med en skokartong med brev jag skrivit. Där stod de på rad mina brev, som uppsprättade soldater, fyllda av oläsliga krumelurer.

En dag i veckan gick jag till Posten, Poste restante, så som Strömholms fantastiska bok heter eller hette. Denne man som jag alltid saknar, mer än min egen far. 

Ibland kom ett brev och jag blev alltid besviken. Mina vänner hade aldrig tid att skriva  riktiga brev. Jag ville ha fullödiga berättelser om knulla, äventyr, mer knulla, ja egentligen var det det enda som lockade mig att läsa. Hur det gick på deras jobb sket jag väl i. Fullständigt ointressant och hur dom mådde, vem fan brydde sig. Jag ville bara veta hur de hade det med knullat, eller kärleken, som jag säger idag.
Vem bryr sig om någons arbete? Inte jag i alla fall. Och din hälsa? Inte jag i alla fall om du inte är dödssjuk. Nej, kärleken eller knullat var och är det som intresserar.

Jag skrev och skrev och ingen läste och jag längtade efter fullödiga, svettiga berättelser, men de flesta av mina kompisar hade fasta jobb och en sak kan man ju säga utan att vara oförskämd, att på fasta jobb med tågordning, där händer inte mycket att rapportera.

Så, jag gick till Posten och fick mina tråkiga, värdelösa brev, som jag med tiden givetvis också slängde, precis som jag slängde mina egna, tusentals brev.

Jag slänger allt. Jag ser ingen finess med att spara. Jag ser bara en finess och det är att göra nytt. Så var det då och så är det nu. 40 GB bilder for ut i rymden idag. De kommer inte tillbaka. Någon som bryr sig? Inte jag i alla fall.