torsdag 12 mars 2015

Den orubbliga fantasin








Av de här bilderna är två arrade, alltså att jag gått ut för att plåta. På den första bilden tog jag till och med och använde ett stativ. Resten är ögonblicket.

Ögonblicket gör bilden, en hundradels sekund.

MEN, det gäller att hålla sig alert. Att ständigt vara på gränsen till denna hundradel. Att kunna känna när den är på väg. Jag vet inte om det går att lära sig. Om du sitter med en riktigt bra fotograf så märker du att denne ser allt, trots att hen liksom inte ser.

Jag tror att det är medfött. Den gåvan kan inte tränas upp. Det är en genetisk grej. En annan sak som verkar medfödd är detta att aldrig ge upp, att ständigt närvara fastän man ser ut att sova. Jag vet några som har den egenskapen och helvete vilka fotografer dom är.

Sedan finns det den andra stilen. Jag går genom stan och tar lite bilder. Kan funka om man heter Bresson, men nu gör ju inte så många det. Det kunde lika gärna heta: Jag går genom stan och försöker ta lite bilder. Och jag misslyckas oftast.

Personligen är jag en usel fotograf, men jag har den här egenskapen att aldrig koppla av och att aldrig sluta se. Det är en plågsam gen, du saknar ron i dig själv. Man blir som en trummis som trummar på allt. På gott och ont.