Porträtt från en bakgård
Det är i sanning en märklig tanke då man i dessa dagar läser om folk som gnäller över att de får betala några kronor mer i skatt eftersom de tjänar över femtio lakan i månaden. Mitt liv var att jobba på Posten, Vasagatan och plåta.
Det var där vi träffades, fyra trappor upp, i min kalla lya, min atelje, som var labbet, fast på dagtid. Rummet där elelementet sällan gick på för man tyckte det var för dyrt.
Mitt vardagsrum vette mot Djurgården. Jag såg över hustaken bort mot mot Djurgården. Då det regnade brukade jag öppna fönstren och lyssna på ljuden mot taket på andra sidan gården. Min säng var uppallad på fyra tegelstenar och jag hade lagt en spånskiva och madrass ovanför. Det fanns en trasmatta, ett bord, en fåtölj jag hittat på bakgården och ett ostämt piano. I köket kallvatten och en brödrost som var livsfarlig. Jag saknade givetvis dusch och Medis fick bli mitt bad, två gånger i veckan.
Om jag saknade något? Inte ett skit saknade jag. Jag hade Framtiden för mig. Om man brinner saknar man aldrig någonting. Man brinner och det för en framåt. Jag brann, jag framkallade, jag kopierade.
En dag gick jag bort till Östra Söder, genade över Norska kyrkan och kom ner på Borgmästargatan. Det var en upplevelse, lika stark som då jag träffades av insikten och solen på Naxos en tidig morgon. Här ville jag leva, sa insikten. Här ville jag leva. Så vackert hade jag aldrig sett något vara förr. Jag såg Folkungagatan, Borgmästargatan och Sofia kyrka. Här ville jag leva och har ville jag bo.
Det var 1969 jag kände så. Idag går jag på gatorna igen. Det är samma sorts väder som då jag tog bilden 1969. Jag bor fortfarande på Söder, jag brinner fortfarande och jag saknar ingenting.
