tisdag 7 oktober 2014

Life is a walk in the park

Polarna sitter som ruggiga ugglor på fiket. Klockan än nio och lanternan är tänd. Den gulliga bruden med engelska accenten gör en macchiato till mig innan jag beställt den. Det är vackert gjort och tänkt, men jag hade inte tänkt dricka kaffe, men nu gör jag det ändå eftersom hon är så gullig och snabbtänkt. Östergrens Twist är bra. Han skriver otäckt. Hans stil har blivit allt otäckare med åren. Jag läste ju Jack alldeles nyss och det finns något som förenar deras stilar, innehållet i texterna. Lundells desperata och Östergrens smygande otäckhet. Bra grejer i alla fall.


Löven faller, regnet faller, det är time för Hugo, The thriller. Att skriva. Det är svårt att låta bli att härma. När jag skrev Historien måste berättas/ Blurb, kanske min bästa skrivbok, så kallade jag en kvinna i boken Vanja. När jag läste Lundells Jack så hette en donna samma sak i hans bok. Det var som fan, tänkte jag. Hur gick det till? Min Vanja hette Vivi och var från Norge, i real life. Det är viktigt att älska sin partner, eller hur? Hur kan ett par glasögon höja sexigheten hos en kvinna med trettio procent? Vissa brillor gör att vissa kvinnor ser livsfarliga ut, brillorna möter deras inre kåthet eller fördolda sexighet, eller har jag fel? Stövlar, brillor, strumpeband har väl alltid varit kvinnors sexattribut? Vad vi män kör med fattar jag aldrig riktigt men min fru brukar påpeka att en snäv T-shirt eller skjorta kan göra susen. Fast då måste man ju vara i form och inte se ut som en jävla kebabrulle på jäsning.

Det regnar, det regnar. Såg Lombardiet runt, cykelloppet. Italien, så jävla vackert. Jag älskar det italienska landskapet. Stora städer, fattar inte vitsen. Skitkrångliga och sedan ska man lulla runt i skiten och kolla eller konsumera. Ta en italiensk småstad, ett landskap, några fik, lite kultur, bara hänga, plocka ut cykeln, en grappa, lite ciao bello eller bella, mi amore och sedan är man på banan som leder till de goda vibbarna. Som sagt, tack för kaffet.