Marianne var den man åkte och bodde hos då vi plåtade festivalen i Köpenhamn. Hon var en underbar människa, lagade fantastisk mat och hennes Köpenhamnslya var en dröm. Jag minns ännu hennes mörkrum. Det var i vardagsrummet. Mitt på golvet stod ett stort bord där vi åt och glammade och sedan när Marianne skulle jobba, fällde hon upp bordsskivorna och där under låg framkallnings och fixskålarna. Det var en underbar lösning för ett labb.
Det var ju den där tiden då allt var underbart och vi trodde på allt det underbara. På möjligheterna. På livet.Vi hade våra stunder av mörker också. Det finns en bra artikel med Ralph och Anders och Klicken i Fotografisk tidskrift där Anders säger och påpekar vikten av att må bra om man ska plåta. Hans bilder hade blivit skit det här året för han var ur slag, mådde inte bra.
Det är sådana artiklar man vill läsa. Sådana som handlar om hur det är, vad det är som styr en.
Jag kom att tänka på Cecilia Borggård, som var på Saftra, jobbade ihop med Maud Nycander och den fina bok om unga tjejer de gjorde. Det har inte gjorts något som kan komma i närheten av den boken sedan dess. Jag tänker på han Bergman som gjorde en serie dokumentära barnböcker i svartvitt, som gick som smör i solen. Var tog det vägen?
Jag tänker på hur sårigt det blivit idag Hur lite framtid det finns i bilderna numera? Jag kan gå tillbaka tll Ed van der Elsken, se framtiden i hans bilder och jämföra med sårigheten och nuet i dagens. Dagens fotografi har i mångt och mycket tappat hoppet, dagens signum är smärtan, plågan. Om du kan hitta någon fotografi som pekar på framtid, på hopp, på en stark dröm om något, meddela mig så ska jag lägga upp en länk här. Idag är vi som metkrokar. Vi lägger krokarna i vårt eget tandkött.
Jag tänker på Marianne, hennes sprudlande entusiasm, skålarna med fix och framkallare under bordskivan. Det är en vacker tanke. Tack Marianne att vi fick vara med dig då och då.
