Jack Bruce och en tung dimma av melankoli
Jag läste mycket Ivar Lo, både de tidiga och de sista. Det var standard att se honom komma vandra ner från Bastugatan, ner till Mariatorget och ofta ner mot Slussen. Han tog sina promenader, helt enkelt.
Vem läser Ivar Lo idag? Var han en författare av sin tid? Det är väl så det är? Birgitta Stenberg var också en författare av sin tid. En slags portal till feminism och äventyr. Vilka författare har vi idag som kan axla deras mantel? Mankell, PO Enquist, Maj Gull Axelsson, det finns några, men bland fotograferna? Finns det några folkkära fotografer som betytt något`bildningsmässigt? KW Gullers är väl den man tänker främst på och sedan Sune Jonsson. Idag har både författandet och framför allt fotograferandet drivit iväg och delat upp känsla och bildning.
Ta arbetsplatsreportagen som Jean Hermanson, Yngve Baum mfl gjorde. De innehöll både känsla och en slags bildningsanspråk: att berätta om en annan miljö. Idag känns det som man satsar stenhårt på känslan och inget annat, eller så är det tvärtom, man satsar bara på att plåta ett tomt hus, eller ett slags skal, helt utan känsla men med någon slags info. Oftast väldigt dött och väldigt ointressant. I princip lika ointressant som det kan bli då man bara kör på känsla, speciellt då inte ens känslan är trovärdig.
Det kom en dimma av vemod. Det kan jag inte förneka. Kanske är det den svartvita känslan som gör det. Av någon underlig anledning kom jag att tänka på John Berger. Undrar om han bor kvar uppe i bergen i Frankrike och skriver på en bok? Det kan vara värt att undersöka. Jag minns boken Seventh man, om invandring och vara i exil, som han gjorde med Jean Mohr, fotografen. En mycket bra bok som jag fick av Jean Hermansson. En bok före sin tid,
