morning in the park

Jag tar en halvtimmes promenad innan jag börjar skriva. Har läst att det är bra för blodtrycket. Jag har kommit till den här åldern då man är orolig för allt med kroppen. Läser Lundells Visenterna. Jag ser att han är i samma läge. Han oroar sig, har inte dödsskräck, men oroar sig  över kroppen. Man gör det och konstigt nog vet man inte vad man ska göra.

Mitt blodtryck är nog genetiskt. Alla i min släkt har haft högt blodtryck och de flesta har passerat 80 innan de mulat. Jag kan inte göra mycket mer än äta bra, träna och ge fan i drogerna, även om jag tror att en whiskey om dagen gör kroppen och blodtransporten mjukare än blodtrycksmedicin.

Det går tre kvinnor med tre eller fyra hundar framför mig i parken. De går där varje dag. Ibland hejar vi, ibland inte. Det är klart förvillande. En bor nere på Folkungagatan, de andra vet jag inte var. Jocke har parkerat sin bil inne på gården och Janne Lunks kåk ser stängd ut. Det var där vi gifte oss. Nu är bästa tiden i Vitan, alla fyllskallar är borta från parken. Man slipper vada i deras jävla pizzakartonger och bland deras äckliga cigarettfimpar. Rökare skulle skjutas. Det är fan det mest egoistiska släkte som finns. Skjut dom jävlarna bara.

Jag köper två bröd av bruden på Salt o Kvarn. Alla brudarna där verkar vara födda i samma bakmaskin. Massor med gaddningar, lite silver genom kinderna också, då är det perfekt. När hon ler ser jag att hon till o med har kört in en krok i tandköttet. Inte fan vet jag, en sån snygg och trevlig brud, är det bra med en massa fiskeredskap i fejan och på kroppen?

Grekerna på Dionysys sitter o morgonfikar. Schysst gäng, verkliga polare.Bra och billig mat, dessutom.

Vad blir det här för text, en roadmovie? Det är kanske dags för en sådan??