Thåström, Brecht, ryggskott och Fred Åkerström

Torskar på värsta ryggskottet.Antingen är det gymmet eller så labbet, detta att man vrider sig åt vänster hela tiden. Ena benet är en decimeter kortare än det andra. Får gå med träsko på högerdojan och gympa på vänster, så ryggen blir rak

Lyssnar på Thåström i olika versioner. " Alla vill till himlen", Påminner enormt mycket om Fred Åkerström och Brecht. Han har verkligen tagit åt sig av det tyska, kabarestuket och Kraftwerk, snittsat upp det med den svenska vistraditionen. Häftig blandning.

När jag pluggade Drama, teater och film och lärde mig spela teater och filma, skriva manus, var min idol Bertold Brecht. Jag visste inte så mycket om honom, mer än att han flydde undan nassarna och att han reste lätt, tog med sig en affisch han alltid satte upp. Sedan såg jag en del pjäser han skrivit som jag tyckte om. Med tiden kom jag också att besöka hans teater i Berlin, träffade en tysk som jobbade där. Men just Brecht var ju en riktig lirare. Han var tokig på kvinns, hade alltid en massa brudar på gång samtidigt. Ganska jobbig typ helt enkelt, sedan hade han medfött hjärtfel och dog ju i hjärtttack med tiden, men han hade faktiskt sin första hjärtattack redan som tolvåring.

Fred Åkerström var ju grym. Jag plåtade honom många gånger, ofta satt jag på golvet precis framför honom då han uppträdde, gitarren snett över knäna och fullt ös. Han spottade saliv som fan då han sjöng och ville man få bra bra bilder var det som att sitta vid en boxningsring och plåta. Man fick räkna med att det kunde skvätta blod, i Åkerströms fall, svett och saliv.

Det svängde i alla fall. Det svängde grymt.

Jag läser om Tor Ivan Odulfs bok om Strömholm och tiden i Paris. I början genar polarn i boken fram och tillbaka över gatan. Varje gång han passerar ett pang där han har skuld, byter han sida på gatan.
 Jag frågade Strömholm en gång hur han fick ihop det ekonomiskt under sin Paristid och han mumlade något om takluckor. Det var nog inte riktigt lagenligt alla gånger och han bodde ju själv ofta i en lya strax under taket.

Det är märkligt hur tiden vävs samman. Jag kan se Jockes stuga i Vita Bergen, den stuga där Tor Ivan och Åsa Moberg bodde, där Lundell fick hyra, där Nina Lugn bodde och där en teaterkille bor nu. Varje tid har sin historia.

Thåström och Bruno K Öijer är verkligen två artister som i fraseringen påminner om varandra. De sysslor med luckor, med tystnaden mellan raderna. Det skapar ett tryck i texten, framförandet.- Hemingway  var en mästare på det, tomrummet. På samma sätt är det med fotografi, luckorna i bilden, att det finns ett tomrum som lockar, något som stoppar upp, som ger förväntan.