söndag 19 oktober 2014

Löven ligger tätt på marken och ändå har inte träden börjat släppa löven på allvar. Det är vid den här tiden Koudelka brukade återvända till Paris. Då hade han varit ute på vägarna sedan slutet av februari. Bott i skogen med djuren. Vandrat, samma väg varje år. Upp över England, ner över kontinenten, ner mot Sicilien. Det höll på i tio år och det blev hans mästerverk Exile.

Jag frågade honom en gång vad han åt på sina vandringar? Jag äter inte så mycket, svarade han. En gång frågade jag Strömholm var han helst ville bo, eller vilken plats han saknade mest. Paris, svarade han.

I går såg jag en fin film från NY, allt kändes hemtrevligt. Precis som man skulle vilja bo där. Jag försökte överföra känslan till Stockholm. Försökte få in den där hemkänslan. Gick inte riktigt och ändå är jag en av veteranerna på Söders gator. En som gjort gatorna till mina. Jag bor här, min hembyggd.

Det borde gå att göra en bok om sin hembyggd. En bok om livet. Har någon gjort det om de här kvarteren? Tror inte det, någon som samlat ihop och gjort en Stilla dagar på Söder. Man kanske skulle göra det, men först måste jag köpa tio rullar tri-x och en Patersondosa.

Så, kan det vara. Vem är den bäste Stockholmsskildraren? Manne Lind med sin gata? Eller Anders Petersen med sina bilder från Grönan och Kungsan? Eller Lennart af Petersens Östermalmsbilder, eller Smolianskys Slussen, eller Epsteins dagliga DNreportage, eller Klyvares Stockholmsbilder.

Det finns en del att ta av. Själv har jag delat in mina bilder i olika grupper: Mullvaden, Barnbilderna, Stockholm blues och Erstagatan. Det finns att ta av alltså.

Det har kommit en hel del nya, unga fotografer som plåtar stan. Jag har inte sett något samlat ännu även om det publicerats en del böcker, men de är alldeles för skruvade och hårt dragna för att kunna fungera senare i livet. Just nu är det inne med hårt och mörkt och skruvat. Om tio år är det inte en människa som kommer att bry sig om det där skruvade och stenhårt dragna. Det kommer att vara stendött och ingen kommer ens att titta på den typen av bilder. Dom kommunicerar helt enkelt inte och det är första tesen inom fotografi eller konst: Kommunicera.

Ta en fotograf som Daido Moriyama. Han gör mörka, ganska hårda bilder, men de kommunicerar som fan. Och varför? Jo, för han har fattat VAR man lägger det hårda och mörka. Hans bilder har en logik då det kommer till att köra mörkt och hårt och då upplever man inte det hårda och mörka som en stoppkloss i bilden. Idag, då många gör en trend av det mörka och hårda så dör bilden direkt, för det finns ingen logik i bilden för det hårda och mörka uttrycket.

Nog om det. Jag tänker inte ödsla tid på självklarheter. En bild måste ha en inneboende logik i alla plan, budskap, teknik och kommunikation. Så var det sagt också.