3 sept 2014
Läser vidare i Jacobsens fantastiska bok. Fausto Coppi, den legendariske cyklisten på femtiotalet, som slutade som ett vrak och dog som fyrtioåring. Först blev han hjälte för sin fantastiska cykelåkning, sedan träffar han en gift kvinna och han är gift själv. De flyttar ihop, han får det katolska Italien emot sig, till och med påven. Allt detta, plus det vansinniga dopandet cyklisterna höll på med, bröt ner honom fullständigt. Sedan drog han till Afrika, fick malaria, som sköttes dåligt av läkarna och han dog för ung. Å andra sidan, precis som Hendrix, Joplin mfl så blev han kult tack vara det.
Det finns mycket att skriva om. Vi lever i en jävla tid där brutna löften står som hagelskurar mot asfalten. Det är inte bara det att allt man tror och hoppats på krossas, man blir lurad också. Man blir helt enkelt tvärblåst och de vackra drömmarna man har om mänskligheten krossas. Det är det värsta med det som pågår just nu. Solidariteten mellan människor blir inte bättre av sånt. Jag tror mer på ett beskt besked direkt än ett som förändras till det sämre hela tiden och jag tror inte jag är ensam om det.
Det är mycket snack om Pippi just nu. Det är väl ganska klart att man ska ändra i böcker som uppenbart är helt omoderna om de läses idag för barn. Speciellt om ändringen inte betydet ett skit för innehållet och om ändringen gör upp med gamla koloniala idéer. Till och med Astrid Lindgren sa ju det om sina böcker.
Det är en skitfråga, däremot kan man ju alltid glädja sig åt hennes fenomenala böcker. Jag kan än idag känna lyckan över Pippi, hennes underbara uppkäftighet och hennes sårbarhet. Vilken fantastisk liten unge och andra som skrivit lika bra böcker är ju Thomas och Anna-Clara Tidholm. Personligen tycker jag det är ganska ofattbart att aldrig Astrid Lindgren fick Nobelpriset. Hennes böcker är inte bara makalösa barnböcker, det är också helt fantastisk litteratur. Jag har svårt att tänka mig en enda vuxen som inte blir väldigt berörd av Pippi och alla de figurer hon skrivit om. Länge leve Astrid Lindgren.
Det finns mycket att skriva om. Vi lever i en jävla tid där brutna löften står som hagelskurar mot asfalten. Det är inte bara det att allt man tror och hoppats på krossas, man blir lurad också. Man blir helt enkelt tvärblåst och de vackra drömmarna man har om mänskligheten krossas. Det är det värsta med det som pågår just nu. Solidariteten mellan människor blir inte bättre av sånt. Jag tror mer på ett beskt besked direkt än ett som förändras till det sämre hela tiden och jag tror inte jag är ensam om det.
Det är mycket snack om Pippi just nu. Det är väl ganska klart att man ska ändra i böcker som uppenbart är helt omoderna om de läses idag för barn. Speciellt om ändringen inte betydet ett skit för innehållet och om ändringen gör upp med gamla koloniala idéer. Till och med Astrid Lindgren sa ju det om sina böcker.
Det är en skitfråga, däremot kan man ju alltid glädja sig åt hennes fenomenala böcker. Jag kan än idag känna lyckan över Pippi, hennes underbara uppkäftighet och hennes sårbarhet. Vilken fantastisk liten unge och andra som skrivit lika bra böcker är ju Thomas och Anna-Clara Tidholm. Personligen tycker jag det är ganska ofattbart att aldrig Astrid Lindgren fick Nobelpriset. Hennes böcker är inte bara makalösa barnböcker, det är också helt fantastisk litteratur. Jag har svårt att tänka mig en enda vuxen som inte blir väldigt berörd av Pippi och alla de figurer hon skrivit om. Länge leve Astrid Lindgren.