Om att sova med kameran och saknaden

 

Saknaden. Mina föräldrar jobbade sex dagar i veckan och någon dag i veckan städade de på nätterna. Jag spelade hockey, åkte skidor och spelade fotboll i olika lag. Mina föräldrar såg aldrig en match, aldrig. Inte en träning, att någon föräldrer skulle springa på ens träning fanns ju överhuvudtaget i bilden. Men, den stora saknaden, den som man kommer på i sjutiofem års ålder, är att man aldrig fick visa dom att man blev något, att man lärde sig något.

Det sista minnet jag har av min styvfar är att han gråter då jag tar studenten. För en man från arbetarklassen var det något oerhört. Det betydde att jag skulle bli något, man sa: något fint. Jag kunde bli något fint, något akademiskt. Jag blev akademiker men det intresserade mig inte.

Jag kom att ha en massa utställningar, jag fick två fina barn, men mina föräldrar fick inte se något. De fick inte se mina bilder, de fick inte krama mina barn. Situationen är inte unik, jag vet flera av oss som är födda på fyrtiotalet som tappade sina föräldrar tidigt. Ofta rökte dom ihjäl sig, och många kvinnor hamnade på psyket. 

Saknaden, attt man inte fick visa vad man gjort. Vad blev räddningen? Barnen, att ens barn fick vara med om ens resa och att man hade turen att få leva så pass länge att man fick se deras resa. 

Det vi kallar: Cirkeln är sluten. 

Det intressanta är dock den egna attityden. Deppade vi ihop, blev vi kreativa, vad gjorde vi? Jag blev kreativ, jag rymde, sökte hem någon annastans. Det märkliga med mina hem är att dom aldrig passade i Sverige. Mitt ursprungliga hem, de hem jag sökt, som passat mig som handsken, har legat runt Medelhavet. Är det ändå inte märkligt. Född i Lappland, uppväxt i Norrland  med hemkänsla runt Medelhavet. Man kan gott säga att man förstår sig på livet, men ändå förstår man ingenting.

Om att sova med kameran

När jag började fotografera, vid 16 års ålder, då jag hade brutit en arm i en cykeltävling och samtidigt åkt dit på doping, så var kameran något magiskt. Jag hade en Yashica, som såg ut som en Leica. Det visste jag ju inte då, men det var något med den där lilla, usla kameran som var så magiskt.

Jag byggde ett mörkrum, och tog en massa dåliga bilder, men jag var lycklig och allt kändes möjligt. Kameran, var en entrébiljett till världen, ett skutt ut i rymden.

Armbrottet läkte ihop och jag slutade med dopingen och cyklingen ersattes av jakten på att bli kysst av den rätta kvinnan.

Jag kom ut i världen. Jag älskade uttrycket att sova med sin kamera. För hur jag än vred på det så var det den där lilla plåtbiten  biljetten till äventyret och innebörden att sova med kameran var innebörden att berätta om livet, att kameran, möjligheten, dedikationen, låg bredvid mig i sängen, och fanns med mig hela tiden.

Det betydde inte att bli kameratekniker, eller kameranörd,  men på den tiden fanns ingen exponeringsmätare, man måste själv kunna avgöra bländare och tid och kanske till och med kunna ställa in allt på kameran utan att titta. Det kallades hantverk, man måste kunna sitt hantverk och att kameran fanns inom räckhåll var inte märkligare än att vi idag har mobilen som väckarklocka o i mitt fall, även som kamera.

Många tror att en kamera är en kamera, men precis som med musiker, som spelar på en Stratocaster eller en Gibson les Paul, olika gitarrer, skapar olika identiteter inom en. Att plåta med en Leica M6 och en trettiofemma är en annan identitet än en Nikon Fm och en trettiofemma. Det gäller att välja sin identitet, eller om man så vill, vara bipolär.

Jag sover alltså fortfarande med kameran( mobilen) inom räckhåll. Jag var intresserad av fotografi som äventyr och kameran som biljett till detta äventyr. 

Ytterst få fotografer har betytt något för mig. 

I Sverige är det i princip bara Sune Jonsson, Strömholm och Petersen. Vi vet alla att det finns många bra fotografer i vårt land, men nu pratar jag om att betyda. De fyllde min kropp med en slags längtan, tillbaka och framåt, men mina största inspirationer var ändå Ed van det Elsken fräcka stil, Cartier Bressons exakta och ända så närvarande grafiska bilder och den som jag identifierar mig mest med: Danny Lyon, hans sätt att se på livet, bilder och hans texter, ett radikalt föredöme.

För mig är bilden berättelsen. Men bilden måste ha en text, och inte vilken text som helst, En riktig text, en text som driver in bilden i berättelsen. En av de bästa bildberättarna är Slas, hans krönikor, med en Slasteckning, är fortfarande svårslaget. 

Ibland kan jag känna att idealet är det som fanns förr, berättarna som satt på torget och läste ur böcker för de som inte var läskunniga. Då jag var på ett stipendium i Kavalla, hade vi sällskap en en författare som trollband oss varje kväll med en muntlig berättelse. Den var inte för lång, inte för kort, men tillräckligt lång för att stanna för resten av livet. 

Ungefär så, inte för långt, inte för kort, men tillräckligt för att stanna för livet.