Farewell photography

Hängig, snoret satt i halsen då jag gick till Fiket. Den trista unga kvinnan gjorde kaffe, en riktigt självgod nolla som inte kunde stava till att göra kaffe, än mindre vara trevlig. Var kommer sorten ifrån, de får en anställning på ett kafé och verkar ha alla bokstavskombinationer man kan ha, fast baklänges. Jag säger inte att jag inte känner igen typen, men de finns och de verkar bli allt flera.

Det hänger väl ihop med samhällets kollaps. Nu har man ju hängt med ett tag men det verkar allt mer som om de som kommer till makten är samma människor som var där före de nya kom, känns som om de bara sätter på sig en tomtemask och man fortsätter på samma spår som förr. När ett samhälle helt tappar moralen och riktningen  så tappar människorna också moralen och fattningen. Det ska byggas fängelser, 35000 fångar ska vi ha. Ska Sverige bli något Fångarnas ö,  där var och varannan jobbar på fängelse och bär omkring på en nyckelknippa?

 När kommer dödsstraffet?

Det sitter en kille och snackar högt, han har en stor hund med sig och den kollar drägglande mot mig. Det känns inte lovande och jag vänder bort blicken. När jag tittar på den igen någon minut senare har den fortfarande den där blicken, som om den upptäkt den lilla  fläskkotletten med sötsås. 

Sonja, en av brudarna på Fiket, går fram och tar en bild på hunden och killen, fin bild och i normala fall hade jag ju tagit den själv, men eftersom jag lagt av med fotografi så tar jag inga bilder. Det är en proteströrelse.  Sonja skickar bilden till mig, i färg, och jag gör den i svartvitt och då blir den riktigt bra. Jag borde ha tagit den själv men det gjorde jag inte. Det kommer att komma många bilder till som jag inte tar och jag förstår bara inte varför jag ska ta dom. Världen är övergödd av bilder och 99 procent är ren skit. Varför ens försöka? Jag satsar hellre på att hugga ved eller cykla eller bara sitta och drömma.

När jag går drar hunden i kopplet och vill komma till mig. Den gillar mig. En hund känner igen en annan hund. Klappar den på huvudet och kliar den under hakan. Nu är vi kompisar. Nästa gång kanske jag tar en bild?