Jag fryser, jag längtar någon annanstans. Jag var ju just på Naxos, min ö, i vårt stenhus. Det var ganska rått, men jag älskar det. Ensamt också, kanske det svåraste. Jag dricker inte och jag snackar dålig grekiska och jag är lite orolig för den grekiska hälsovården om jag skulle bli sjuk. Varenda sjukdom verkar betyda en helikopterresa till Aten, det skrämmer lite, men det är ju ungefär som att åka ambulans till Huddinge eller Karolinska.
Jag läser Graham Greene, en av mina idoler. Han bodde i Antibes, hade en lite tvårummare i hamnen. Bipolär, drack för mycket, men länge var min dröm den där tvårummaren med rottingmöbler, det märkliga kärleksförhållandet med den gifta kvinnan och den dagliga rutinen, skriva mellan 0900 och 1200, sedan lunchen, snacken, vinet.
Jag kollar vädret i Antibes, denna svenska februaridag. Fy fan, vilket skitväder de har. Det måste vara kallt och rått, 11 grader, mycket varmare på Naxos. Jag kanske får ge upp tanken på att bo i Antibes, det får nog vara Naxos som blir mitt hem i livet. Av ett enkelt skäl. Det är varmare än Antibes och jag har redan ett hus där.
Det är min dröm, som jag redan lever, men arbeta med orden de där timmarna på förmiddagen och resten av dagen sitta på en krog eller kaffe och snacka och sova i ett vackert hus i ett vackert klimat. Det har varit många sådana här excusioner i mitt liv. När jag letade Strömholms hus i Fox amphoux så reste jag från Nice, kom till Antibes, hade då ingen aning om Graham Greene. Samma då jag letade efter hus i norra Spanien och passerade Salvador Dalis by, väldigt läckert ställe vid havet. Dali var min första stora konstupplevelse, min mormor och moster hade fortfarande fiket uppe vid kyrkan på Skeppsholmen så jag smet in på Moderna och kollade på konsten. Makalös konstnär. Egentligen den största konstupplevelse jag haft efter Giacomettis smala figurer på Louisiana.
1972 körde jag från Baskien över bergen till Franska Baskien. Det var då det hade brakat loss i Pamplona på fiestan, mina kompisar blivit arresterade och vi rymde över takåsarna och på morgonen tog jag Volvon och körde ut ur landet. Jag körde mot norr, hade ingen riktig aning, men det var röda berg och väldigt ensamt, den ena ödebyn efter den andra, passerade som en bergås och körde ner mot den franska sidan. Plötsligt kom jag ut på ett militärt övningsfält, massa tanks som körde omkring och jag blev helt skitnödig. Tänk om de siktar på mig, men jag lyckades ta mig vidare, kom ut till kusten och hamnade med tiden i Biaritz.
De smala gränderna, men redan då för mycket turister, dessa jävla turister som förpestar hela världen. Det är något med idén om tursim som är direkt fördummande. Man åker all inclusive, isolerar sig i en grupp och dagarna går i princip åt till att leka pannkaka i solen, det finns oftast ingen mänsklig nyfikenhet. Jag lämnade snabbt Biaritz och hamnade i Bordeaux, en underbar stad, faktiskt fick jag, när jag skriver det här, samma vibbar som i spanska Cadis. Ibland känns det som hela mitt liv är sådana här små bilder, som bilder på en fotografisk kontaktkarta, jag tittar på bilderna genom en lupp, markerar dem med en gul filtpenna och sedan kommer minnena farande.
Idag slits jag mellan två känslor, den ena är att resa i en bil längs södra Frankrike, komma in i Spanien i norr, vid Figueras och sedan följa gränsen mot Andorra och Frankrike, köra i de otillgängliga trakterna, komma ut vid San Sebastian, fortsätta ner till Bilbao och köra längs hela ytterkusten till Malaga, Tarifa och sedan flyga hem därifrån. Det skulle bli min sista resa, efter det stannar jag i mitt hus på Naxos.
Kommentarer
Skicka en kommentar