Harvan och det kvinnliga ljuset

 Jag tycker sällan om ryggar i bild, men ibland kan de uttrycka något, inte bara att man missat att ta en bild framifrån. På Harvan på kvällen, Janne, polarn, fyllde 80. Ett stillsamt bord, vi drack och åt, en nästan målerisk måltid med rårörda lingon och strömming och jag mindes kocken på Lilla Paris, i samma kvarter, femtio år tidigare som kom ut och glodde ilsket på mig då jag ville ha mer lingonsylt till strömmingen den gången.

Vad gör en människa: Arv, genetik och miljö. Det sägs att vänstermänniskor är mer öppna och konservativa mer ordentliga? Själv vet jag att min styrka och min svaghet är min snabbhet. Jag är så extremt snabb mellan tanke och handling. En text som denna faller på plats utan tänka, jag bara trycker på tangenterna så rullar det. Därför klarar jag aldrig av att samarbeta, jag är klar innan de andra ens satt sig vid bordet och därmed har jag tappat lusten och gör något annat. Men, jag tycker om att lyssna på röster, bara glida med och lyftas upp på ett moln där bruset av rösterna får en ny skepnad i min hjärna.

Det är mycket män på Harvan, men varje gång någon vacker kvinna, och alla kvinnor är vackra denna kväll, passerar vårt bord, ger oss ett varmt leende, som om de tycker om oss, som om de fattar att vi tycker om dom, så lyser lokalen upp som en kyrka av värme och gemenskap och vi blir lyckliga, så förbannat lyckliga där vi sitter med vår manliga, kärleksfulla gemenskap och äter potatismos och strömming, kryddad med rårörda lingon och ingen kock kommer ut och blänger argt, men då han kommer ut så frågar han om vi vill ha äppelpaj, och det vill vi givetvis ha.