Michael Akerman
Jag kollar på Ackermans bilder, sotiga, röriga, ofta tagna med en leksakskamera, Holga. Han vandrar bort från fotografi men behåller dramat i sina bilder. På något vis gör han alla fel man inte kan göra om man man ska vinna pris i en fotoklubb, men han sätter det ändå. Dramat i bilderna är fulländat, det är bilder som har alla prognoser som finns, Adhd, ångest, oförmåga att prata, och ändå, fulländat från en annan vinkel.
När man håller på med bilder, så strävar man från början efter det fulländande, inte det som är ens persona, ens DNA, man strävar efter att uppfylla en norm. Nu har den stil som Ackerman äger nästan blivit en slags norm för många, men det finns alltid en början för alla stilar. Jag skulle tippa att det Ackerman sysslar med kommer från Japan, för de japanska fotograferna är nog idag de som inspirerar mest gatufotografer i världen. Hans Homecoming, tycker jag är intressant ur många aspekter, den tekniska biten, personligheten, men också hur han hängde sin utställning, inte många stora bilder, collage, enkla hängningar som gick lite upp och ner på väggarna.
Personligen blir jag ofta trött av för mycket Ackermanbilder, det blir för sökt, för långt ifrån den verklighet man ser, men en utställning eller en bok då och då, ruskar om en, inspirerar som fan.
Jag har nog fortfarande Bresson, Ed van der Elsken, Strömholm, Danny Lyon, som mina favoriter i livet, mest för att de förhåller sig till bilden och livet på ett balanserat passionerat sätt.
Det är är faktiskt väldigt intressant för en som fotograferar och skriver. Jag har själv märkt många gånger att om man ska skriva till en bild får den inte vara för stark. Det måste finnas ett spänningsförhållande mellan bilden och texten så båda får plats. Om jag tex ser Anders Petersens bilder från Napoli, som är ett fantastiskt arbete, så skulle jag själv inte kunna arbeta så intensivt i bilden, för att utrycka allt i bilden. Jag skulle behöva backa lite för att få plats i bilden och med det menar jag, att om man ska skriva och plåta samtidigt, så måste man redan då man tar bilden mentalt ge plats för texten inom bildens ram. Nog om det, inser att det här sista bara var för nördarna. Trevlig söndag.
Kommentarer
Skicka en kommentar