Från min generation.

Fiken på Södermalm

Jag är en människa som besöker fik två gånger om dagen. Det är min arbetsplats och mitt center för samtal och möten.

Jag spanar in läget på Östra södermalm. Vad begär jag av ett fik? Jo, att det ska ha blandad publik, stammisar, medleålders och yngre. Jag avskyr fik där folk har keps, Mac och designkläder och en aura av att det inbillar sig att de är i karriären och att den lyfter. 

Sådana fik finns det många av på Östra Söder. Egentligen är det gamla fiket som fanns i Skrapans bottenvåning det ultimata. Bra grejer, personal som kunde snacka, en blandad publik och stora, brusande Götgatan utanför. Ett ständigt flöde. Perfekt. Andra fik som hållit den klassen  på Östra Söder är gamla Billströms på Folkungagatan. Ett ställe där man kunde försvinna in i sig själv samtidigt som jag kollade på flödet utanföf fönstren.

Några fik som går bort direkt är fik som dock har mycket hög kvalitetsstandard och bageri. Vetekatten och Gunnarssons på Götgatan har exellenta bakverk, men är dyra och trånga och en slags turistfällor. Dessutom finns det ingenstans och sitta om man vill snacka lite ostört. Nya Vetekatten är ju i total avsaknad av feeling och Gunnarsons bottenvåning som att stå på en perrong i Högdalen.

Båda går alltså fetbort.

Pacal och Il Cafe på Skånegatan och Södermannagatan lider av samma problem. De har bra bageri, trevlig personal, svindyra och bitivis hopplös publik. Det är som hela Nytorget, som en gång i tiden var ett lokalt torg, idag en främlingslegion av besökare från när och fjärran. Pascal och Il cafe är alltså befolkat av folk i keps, nervös medelklass i karriären och Pascal saknar i stor utsträckning stammisar. Il café har ett gäng stammisar, men vad jag kan se så försvinner allt fler.

Om du går på kända kaféer utomlands så kommer du att märka att ställena har en unik blandning av stammisar som gått där femtio år och nya gäster. Det är relationen mellen personalen och stammisarna som är grundbulten i ett bra kafé, en slags kontinuitet. Man kan inte hålla på och byta personal hela tiden, vilket är väldigt vanligt på kaféer på Östra Södermalm. Hela tiden anställs nya, unga människor, ofta unga tjejer. De kan ingenting, ofattbart nog saknar också många social kompetens, de har liksom ingen historia till området, tar evigheter att få en kaffe och jag vet inte hur många ggr jag beställt en espresso Macchiato och fått något som liknar en Caffe latte. 

Nå, jag ska inte vara för elak. Ett bra kafé är Åsö bageri, suveräna grejer, men stället har ett problem, det går liksom inte att sitta där. Trångt, bökigt men som sagt, trevlig personal och suveränt bageri.

Le Monde, cykelfiket på Södermannagatan… okej, men trångt, svårsuttet om man är ett gång.

Bagels, bakom gamla Skatteskrapan. Ser bra ut, inget vidare fikabröd, hopplöst obekvämt ställe att sitta på. 

På Nytorget då? En gång i tiden fanns ett ställe som hette Tevere, en pizzeria som var ett fik. Jag är kanske en gammal gubbe, men det fiket hade atmosfär, det kan man knappast säga om fiken som ligger där nu. Jag brukar gå till den gamla Marockoaffären och fika. Numera heter det Gildas,  det är lite nedgånget, men ett bra ställe om man vill gå med en kompis och snacka. Det finns en massa sköna fåtöljer, lätt nedgågna och muggen ska vi inte snacka om. Den renoverades för tjugo år sedan, men det här är ett ställe som ändå kombinerar bra grejer, med atmosfär och ganska befriat från människor i keps och trendkläder.

En gång i tiden fanns Kafe String, i hörnan Nytorgsgatan/ Bondegatan. Det var som en gammal antikvitetsaffär, massa möbler som skulle säljas, men det var ett bra, ganska avspänt place. Idag heter det nya stället Lykke. Jag minns då dom öppnade, deras reklam var en orgie i miljömupperi, och stället har en känsla av bollhav på en Finlandsbåt. Onekligen så söker man en egen nisch och manmenar allvar med sina grejer, och det är bra grejer. Inget ont i det, men där är dyrt och det är i mina ögon för ansträngt, för nervöst för att jag ska palla. Det passar för yngre människor som vill identifiera sig med något, men inte för mig. Men, det har sin klass.

Uppe på Bondegatan har mina gamla grannar, två ytterst trevliga vänner, sitt Pom & Flora. Bra grejer, trångt men en publik som ständigt verkar vara gravida eller har fött barn för tre månader sedan. Ett kafé med högklassiga grejer, där jag har gratis evighetsfika, men aldrig går eftersom jag flyttat från området.

Nere på Borgmästargatan, vid Folkungagatan, ovanför den gamla måleributiken, numera secondhandbutik, finns en pärla. Ett ltet fik som r en dröm att besöka på morgonen Bra priser, fin personal, Toppställe.

Som sagt, jag skrev att ett fik måste ha en blandad publik och  jag anser att ett fik som bara har folk över 65 inte är ett fik, det är pensionärsträff och ett fik med bara 18-åringar är ett slags förvuxet dagis. Bra professionell personal, som också är social, bra grejer, stammisar och sköna stolar med utiskt mot en brusande gata, då kan vi börja snacka om fik.

Ett fik som ligger nere i korsningen Södermannagatan/ Ringvägen, mitt emot Blecktornskällaren är ett fik som kvalar in bland de bättre. Många säger: Fy fan vad det ser tråkigt ut. Det är bra, tro det, så får vi ha det fiket för oss själva. Sanningen är att det är det fik på Söder som kommer närmast ett av mina stamfik på Naxos, där jag bor ganska mycket. Det är vettig personal, grejer, håller högsta klass, stolarna är supersköna, utsikten mot Ringvägen superb och en salig blandning av intressanta mäniskor som fikar och ytterst sällan folk i keps, trendiga kläder och mac,,, ett fik som håller Parisklass.

Ett annat fik är Twang. Detta fik som gör mig vansinnig. Twang är det fik som jag och andra, om bott i stadsdeln varit med om att göra legendariskt. Jag har skrivit otaliga ggr om Twang överallt, det besöks av de underbara människor, det har den starkast localkänslan av alla fik på Söder, Bla Lotus har samma feeling, ( också ett mycket bra fik), men Twang är så grymt misskött. Det öppnar klockan ett. Jag har rest över hela världen och bott överaltl men jag har då fan aldrig sett ett fik som öppnar 1300. 

Harakiri. 

Fikabrödet? Ren katastrof. Östra Södermalms absolut sämsta fikabröd. Det finns helt enkelt inget mankan ta till kaffet och beställer du en macka får du vänta tills du ligger i graven innan den levereras. Twang är det fik av alla jag besöker som ständigt byter personal, oftast unga tjejer och de slutar ofta ganska snabbt, troligtvis för att lönen kanske inte är i topp  och för att kaféet nekar utvecklas. Dessutom är det alldeles för ofta så att den unga personalen inte kan någonting och konstigt nog, saknar social kompetens. Twang är en ställe som bygger på genuin Söderanda, då kan man inte ha personal som ser ut som man är en jobbig jävel då man säger något. Dock, med sin usla bullkvalitet är ändå Twang ett spännande ställe och det beror helt och hållet på den enormt intressanta mixen av besökare. 

Men, till slut cyklar jag ner till mina gamla hoods, bode ju trettio år i Mariatorgstrakten. Giffi, Hornsgatan. En gammal klassisker som börjar krokna, men ändå, måste älskas. Däremot, strax före Mariatorget, ligger Johans Kafé. En klassiker. Johan har haft olika kaféer längs Hornsgatan, alla har hållit högsta klass och det här kaféet med sin mjuka varma inredning, intressanta besökare, ytterst proffessionella personal och suveränt fika och tilltug, är överlägset Söders, troligtvis, Stockholms bästa kafè. Det har allt. Det är enkelt, totalt avsaknad av trend, billigt och är precis som ett toppkafé runt Medelhavet. Det slickar inte röv, mottagandet är perfekt, kaffet kommer på sekunden och är du trevlig så blir du mycket trevligt bemött. Ett kafé för människor.