Jerusalem

 Jerusalem är en stad jag inte förstår mig på. Hela staden är som ett plockepinn, hela murar och moskéer och folk i klungor som släpar på balsaträkors och leker Jesus till musik från Jesus Christ superstar. Det är helt ofattbart löjligt. När man ser all religion i den här stan så blir man direkt ateist.

Vi bor på ett hotell i Östra Jerusalem. Jag har med mig en judisk flickvän. Det tas inte emot väl, det blängs som fan på henne. Till frukosten serveras stora smörpaket som vi ska bre på mackorna. Det kommer in några enormt stora svarta män i kaftaner. De ser ut att komma direkt från öknen, är dom beduiner. ? Jag fattar faktiskt inte, men jag ser hur de sätter gafflarna i de tre stora smörpaketen och äter upp dom direkt, som godis ungefär. 

Den från hotellet som sköter frukosten kommer in och kollar så allt i sin ordning, ser lite konstig ut då han konstaterar att allt smör är borta, hämtar nya paket, som de stora visa männen i sina kaftaner sätter gafflarna i och slukar direkt.

Det är helt makabert, men jag försvinner ut på stan för att plåta. Det är en hetsig stämning och vid Klagomuren är det bråk, och när jag går på bakgatorna är det också bråk med polisen, palestinier och mellan alltihop kommer de här makalösa människorna med balsakors som leker Jesus.

Efter några dagar lämnar jag Jerusalem och vi reser ut på Västbanken. Om jag tyckte Jerusalem var helt hopplöst att förstå så är det ännu värre på Västbanken, Nablus, Ramallah, vägspärrar, vägspärrar, konstant israeliskt jävelskap. Överallt, hela tiden. När jag var i Sydafrika så tyckte jag apartheiden var jobbigt, men den israeliska repressionen är betydligt värre, så konstigt gemen, bara taskig. Kanske blir besvikelsen större för man tänker att ett land som Israel, med sin historia, hade en slags förståelse för onödiga trakasserier. Glöm det, de israeliska soldaternas attityd till palestinierna är konsekvent taskig, överlägsen.

Jag åker en del gånger till Israel och Palestina och varje gång blir läget allt värre, allt mer tragiskt, allt mer ockupation. Det tar liksom inte slut. Journalisten jag jobbar med blir till och med uppkallad till Israels ambassad för att få en bjudresa, för att få se det riktiga Israel som det hette.

Jag reste till Haifa, apelsinerna. Det var det enda stället jag förstod mig på. En vacker plats och när jag såg ut över kullarna så såg jag också vad det här landet hade kunnat vara om man skött sina kort rätt.