Tina o trösten...

Everyone will be allright tonight..........lyssnar på Tina Turner och Bowie...jesus, ,då Tina kommer in i sången står mitt hår på ända,, Gud, vilken röst, och röster, sånger, har alltid varit min tröst i livet. Jag har en styrka, kan drömma, visualisera. Jag kan drömma om hur mitt liv ska se ut. När jag är riktigt rädd, och jag är ofta rädd, brukar jag drömma situationerna. Ibland drömmer jag flera månader framåt om vad jag ska göra och hur det ska se ut.
I det här jobbet, eller den här livsstilen, jag valt behöver man ofta tröst. Det första man måste inse att allt man gör, måste man göra själv. I samma ögonblick man väljer det här livet så får man också inse att man säger goodbye till tryggheten, och i viss mån samhällets omsorg.
Det finns dom som tror att det blir enklare ju längre man håller på. Det är snarare tvärtom. Det är då man är ung det är lätt. Små krav, små omkostnader, en stark kropp och illusioner. Vänta bara tills ni blir femtio. Det är den tunga tiden. Det är där folk bryter loppet, frilansloppet.



Jag läser Martin Von Krogs blogg. En fin kille, stor ömhet, bra fotograf. En sökare som plåtar konflikter. En som vill något. När jag var i hans ålder, 25-30???, så reste jag nonstop.Mullvaden, skogsnäs, Libanon,Spaninen, Nordirland, Nicaragua, Sydafrika, Israel, Marocko,,överallt där en konflikt och en chans till bilder fanns, där fanns jag. Det pågick i tjugo år. Jag var mager, vild, långhårig, levde för bilden och äventyret. Hela tiden fanns sorgen och längtan i mig, om ro, om att ta de bästa bilderna, uppleva revolutionen. Jag upplevde den Spanska revolutionen, när Franco dog. När gatorna gungade av lycka, alla kysste alla, tårarna rann på trottoarerna. Det var en vacker tid, med sketna hotellrum, en och annan kvinna, ständig ångest och inga pengar. I veckor kunde jag bo i min bil, en rostig jävla Volvo. Det var då man behövde tröst. En röst, en Tina Turner....till er alla o speciellt du Martin: Everything gonna be allright, tonight