Claes Gabrielsson, mystikern från Gabriels öga

Gabrielsson, mannen med den häftiga hårpiskan och den lika häftiga bloggen. Sharpness is a bourgeois  concept. Vi sitter där på fiket och jag drar iväg en bild. Gabrielsson tycker han ser sur ut och sedan tar han en bild på mig, där jag ser ännu surare ut och därmed fick vi ett bevis på att bilder ljuger.

Vi hade helvetiskt trevligt. Jag ser också att Gabriels knäpp gör att jag ser ut som den slanke basisten i Joe Bonamassas bluesband. En snubbe som lirat med alla.

Det är livsfarligt att sitta med en snubbe som Gabrielsson. Han associerar snabbare än molnen på himlen en stormig vinterdag. En sekunden handlar det om grafiken, i nästa sekund så är den nån som super ihjäl sig men tar förjävligt bra bilder.

Karln är ett geni, skriver som en Gud och hittar alltid den där tangenten som lyfter det över skrivbordet. Den klart bäste skrivaren om fotografi som jag känner till. John Berger, han är  Sveriges svar på John Berger. Synd bara att han inte kör motorcykel för det gjorde ju Berger uppe i de franska bergen, ända tills han blev över 80. Yamaha 900 kubik. Som Ni förstår så beundrar jag Berger, det enda en man kan behöva i åttiårsåldern är bra sex och en motorcykel...så var det sagt...

Nå, Gabrielsson, som på den tiden hade svart hår och var magrare, filmade mig till reportaget i Rikets Kultur där Thore Soneson var den som intervjuade och skötte snacket. Jag minns också ljudkillen som hela tiden samlade på parkeringslapparna som han skulle få pröjs för då de återvände till TV. Gabrielsson rände runt med Betacamen på axeln. Han var som en iller och jag blev mäkta imponerad och där någonstans började vårt kamratskap. 

Nu sitter vi på kafe och ser sura ut, fast vi mår skitbra. Ja, det var ungefär det jag ville säga. Att kameran alltid ljuger.