Sonny Colbrelli, cyklisten med hjärtfelet

 

Sony Colbrelli, den italienska cyklisten som vann Paris Robaix förra året. En fantastisk åkare, men som för ett tag sedan kollapsade efter att han passerat mållinjen. Läkarteamet på plats räddade hans liv och han fick en pacemaker inopererad under nyckelbenet.

I morgon går återigen Paris Robaix, det häftigaste och hårdaste endagars cykellopp jag känner till. Man kör mycket på kullersten och regnar det är det i princip livsfarligt. En klassiker och det vann Sony Colbrelli, men nu har den 31årige italienaren pacemaker och karriären är över.

Han uttrycker sig enkelt: Jag är lycklig för jag lever. Nu börjar min andra del av livet. Jag är med min fru och mina barn. Jag är mycket lycklig.

Jag är en beundrare av Colbrelli. Han hade en egen stil och nu växer han ännu mer. Han ser möjligheterna.

Jag är lycklig. Jag tänker på det. Jag är också lycklig. Jag har haft några seriösa ögonblick i livet, tunga operationer och jag lever.

Jag är lycklig. Jag ändrade ingenting. Jag fortsatte bara med att vara ännu lyckligare för att jag har en underbar fru och fina barn.

Lycka är något som inte köps. Det finns där som ett resultat av att man tänker rätt, agerar rätt. Lycka köper man inte med Visakort. Trygghet däremot kan man köpa i en bankomat eller med ett Visakort, men inte lycka.

Lycka är kemi.

Min helvetiska tandvärk börjar ge sig. Blir fruktat hungrig efter fem dagar utan att kunna äta. Jag äter allt och det går. Jag kommer att bli fet igen. 

Jag sätter upp en parasoll, skapar mina skuggplatser. Viktigaste är inte solen utan skuggan. Jag går i långbyxor, nekar förnedra mig i den här turiststilen kortbyxor och kortärmad T-shirt. Det är absurt då det kommer in ett gäng turister på fiket i kortbyxor och vi andra har dunjackor. Det är så man beundrar dom.

Parasollen uppe, gården städar, lunchen klar och katterna och jag tar siesta.

Bilden? Sista stationen med metron norrut från Bilbao.